Göteborgsposten – 25 februari 1871, sida 2

man 6Cräddar icke sjelf. Men hvarför icke köpa af dem som sälja: — Skulle också någon af våra prydliga herrar ur tursteklubben i Versailles spörja, skulle han tå det uppriktiga svaret: en man med säker sjelfkänsla köper ej en vara, om hvilken han vet, att den på ett oärligt sätt kommit i handeln. Men till officerare och manskap inom vär arms ropa vi: Vi äro stolta och lyckliga ötver edra bedrifter, hållen eder ätven såsom menniskor värdiga nationen och heder värda. Vänden, o, vänden alla tillbaka ifrån detta krig till oss med rent samvete och rena händer. Det är skada att Tysklands press icke förut uttalat sådana ord till de tyska armåerna i Frankrike, då hade kanske icke detta obyggliga rofferi egt rum i så ofantlig skala, som nu fyllt klädstånden i Berlin och andra tyska städer med massur af stulen fransk egendom. Det länder emellertid Freytag till heder, att han här icke tvekat om att gilva sin varning, hvilken tyvärr äfven ionebär en bekräftelse på på den förslappning i moralen, som under kriget inträdt. I Bordeaux har i dessa dagar utkommit en bok, Recueil de documents sur les exactions, vols et cruautås des armees prussiennes en France!, hvilken vill lemna en öfversigt af de våldshandlingar, som under 5 månader egt rum i Frankrike. De samlade aktstyckena uppgifvas vara hemtade dels från rapporter från franska embetsmän, dels från rundskrifvelser till de franska sändebuden i utlandet, dels från tyska officerares och soldaters bref till tidningarne i sina hemorter och dels slutligen från korrespondenser till neutrala makters tidningar. Man säger sig hafva gått till väga med all urskiljaing i valet af dessa aktstycken, och fastän vi icke kunna underkasta dem någon kritik, vilja vi ur dem återgifva några enskildheter, hvilka äfven ådagalägga, huru besallande nödvändigheten djuder, att en folkrätt stadgas för krigförandet, om Europa vill undvika att plötsligt se sig neddraget i ett barbari och en råhet, hvilka kunna, om icke tillintetgöra, starkt nedfläcka vår civilisation. Våra läsare erinra sig helt säkert, att då kårer af franska friskyttar — frivilliga skarpskyttar, ingenting arnat — började bildas, förklarade de tyska härförarne, att de ej erkände dessa skarpskyttar som soldater, fastän de erkänts som krigare af den franska regeringen och således, enligt hittills gällande folkrätt, kunde fordra att bli bebandlade som regelbundna soldater. Men tyskarne brydde sig icke derom, utan förklarade dem vara lönmördare och behandlade dem såsom sådana. Men ej nog dermed, — man gick så långt, att man gjorde städer och byar ansvariga för deasa frivilliga skarpskyttekärers operationer. Upptäckte man en handfull friskyttar i närheten af ett bebodt hus, så gjorde man kort process med det — det blef helt enkelt nedbrändt! Från Mutzig, en liten stad i närheten af Strasbourg, hade afrest 26 unga män, hvilka ämnade att sluta sig till en friskyttekår. Då badensarne, som besatt staden, fingo veta detta, bemäktigade de sig de unga männens fäder och sköto dem samt sargade liken, hvilka uppställdes mot kyrkomuren, hvarå hängdes en tsfla med tillkännagifvande, att den som rörde vid liken skulle ögonblickligen bli skjuten. Följden var, att de förblefvo stående der i mer ån en månad. I Vauxvilliers i Ardennerna hade en preussisk officer blifvit skjuten af friskyttarne. Ögonblickligen anlände en mängd preussare till byn, de tvungo de olyckliga innevånarne att sjelfva sätta eld på sina hus; derefter sköto de tre af bönderna, jagade de öfriga in i kyrkan och marscherade derpå bort, sedan de likväl först lossat en mängd skott genom kyrkofönstren. Det var isynnerhet de äldre och högre osficerarne, som beordrade sina soldatmaskiner till att utföra dessa väldsverk, hvilka ibland voro af en så upprörande beskaffenhet, att de yngre otficerarne sjelfva blygdes deröfver. Boken återgifver efter Närnberger Anzeiger foljande hlla vepi-od: En ung hannoveransk ofsicer hade tagit 25 friskyttar till fånga. På hans förfrågan hos sin förman om, hvad han skulle göra med de 25 unga männen, fick han till svar: Skjut dem! Befallningen måste atlydas. Bland sriskyttarne fanns det en ung man om 18 år af ett elegant, distingueradt y.tre. Han saknade mod att gå döden lugnt till mötes. Tärarne strömmade ur hans ögon, han darrade i hela kroppen, föll på knä för otficeren och bad i de mest rörande ordalag om, att hans lif måtte bli skonadt. Otticeren var djupt upprörd, men måste lyda sina order; den unge mannen greps, fördes bort och sköts. Den hannoveranske officeren föll afsvimmad till marken; då han åter kom till besinning, var han vansinnig och måste föras till ett dårhus. 6 Dec. anlände en afdelning tyskar till Nogent-le Roi, en liten stad om 4000 innevänare i närheten at Chaumont, för att fouragera. Några mobilgardister, som b-funno sig i närheten, skyndade dit, jagade tyskarne på flykten och dödade två af dem. Dagen derpå ankom en större tysk truppstyrka med artilleri; men samtidigt hade dock dnkommit 400 mobilgardister från Langres; de barrikaderade sig i Nogent, besvarade fiendens eld och dödade 30 tyskar. Dessa sista drogo sig nu åter tillbaka, men då de d. 12:te erforo, att mobilgardisterna lemnat Nogent och att staden således var försvarslös, kommo de åter tillbaka med artilleri och bombarderade den lilla staden, en hämnd desto ohyggligare, som 14.23. V ....