Göteborgsposten – 25 februari 1871, sida 2

kunna gisva en hvar tillfälle att närmare eftersinno, hvad som föregått, och att kasta en lugn återblick på händelser, hvilka så våldsamt upprört vår verldsdel. En framstående tysk skriftställare, Gustav Freytag, som skrifvit den tyska civilisationens historia, har i dessa dagar offentliggjort en athandling, hvilken innehåller en dylik återblick på ett af momentev i kriget, hvilket vi särskilt flera gånger påpekat, neml. det om de tyska kri garnes råa framfart. IIvarför vi bållit oss så mycket till detta, är derför att vi hoppas och vilja tro, att krigets aldra sista slutakt skall betecknas af en kongress, å hvilken förhållandena under kriget komma under granskning, så att det ogiltiga deri utdömes och något slags folkrättsliga grunder skapas äfven för de hrigförande, på det så omenskliga gerningar som de, på hvilka det nu ändade kriget varit onaturligt rikt, må för framtiden undvikas. Freytag säger — och man kan knappast på ett mera målande sätt ekildra allt det ohyggliga i förödelserna — bl. a. följande: Då vår (tyska) armå slöt sin ring kring Paris, beträdde den en trakt, i hvilken nästan allt, hvad fransmännens rikedom, lyx, uppfinningsrikhet och konst kunde skapa, låg prisgifvet åt krigets öde i oräkneliga villor, cottages och slott. Det var ett helt landskap fullt med skatter, utan menniskor, förtrolladt såsom i sagan, ett oöfverskådligt antal at slott, der förtrollade prinsessor slumrade. Franska band hade redan börjat sitt plundringsverk, men der fanns ännu så ofantligt mycken prakt och herrlighet att skåda. Och allt låg under krigets förbannelse, mycket inom håll för de franska kanonerna, hvilka ständigt slungade sina förstörande kulor mot parisarnes öfvergifna egendomar. På detta område slogo våra trupper sig ned, officerare och soldater, huserade i flera månader bland bronsstudsare, marmorbord, damastdraperier och konstgjorda möbler, bland pariserindustriens förgylda speglar, oljetaflor och kopparstick. Musketerarne trån Posen och Schlesien slogo sönder sammetssofforna, för att skaffa sig mjuka sofplatser, de bebängde på förposterna sina kryphål med damast och brokad, de splittrade de prydligt inlagda borden och togo böcker ur biblioteksrumman, för att elda dermed under de kalla vinteraftnarne. Den, som hade sinne för skönhet och elegans i ett hem och kunde njuta af ädla konstverk, måste beklaga en sådan förstöring, hvilken skedde liksom af sig sjelt och hotade med att dagligen tillintetgöra värdesaker för millioner. Det var bedröfligt att se en berömd målares vackra tafla, på hvilken våra soldater hade med kol ritat sina tillsatser, en Hebe med afslagen arm och nedsvärtadt säte, ott dyrbart buddhaistiskt manuskript med guldsnitt oeh utsirade permar, som låg sönderrifvet och flammade i kaminen. Och all denna herrlighet var öfverlemnad åt förstörelsen; hvad vårt manskap icke gemytligt använde for sitt dagliga behof, det kunde söljande dag en fransk granat (2) förvandla i aska eller en hop främmande pack föra bort. Det tycktes nästan vara en förtjenstfull handling att bevara vackra och smakfulla saker ull egen gladjo och andras njutning. Så började man att rädda rörlig egendom, hvilken, enligt hvad man erfar, äfven högt uppsatta och anspräksfulia o sicerare vid armån icke betraktade med synnerligen skarp kritik. Soldater sålde till judar och uppköpare, hvilka i massa svärmade omkring, för att göra billiga inköp; officerare tänkte på att pryda sina egna boningar här och der hemma; det som kunde lätt inpackas, säsom plancher ock oljemälningar, svafvade i fara att utskäras ur ramarne och rullas I gladt lynne och utan att tänka på något ondt (!), började de att skicka det herrelösa godset till det kära hemmet. Man visar redan här hos oss oförstäldt åtskilligt som byte, ur elden räddade band trån det kejserliga biblioteket i S:t Cloud och dylikt. Detta tvingar oss till att blygsamt påminna om grundsatserna för ett civiliseradt krigförande. Allt, som står och ligger öfvergitvet på området kring Paris, är ingalunda herrolöst gods. Egarno tvungos att prisgilva det åt belägringskrigets vexlingar; men om man till dessa vexlingar äfven räknar våra officerares och soldaters tjutnad (Aueigaung), så skola våra officerare och soldater stå till svars derför inför främ ingarne, sitt eget samvete och vår nations ära. Ilvad krigets vexlingar medföra, det måste fransmännen fördraga. Om den dyrbara divanen sönderbrytes, för att gifva ett par stackars tyska soldater några timmars ljuf ro, så är det för den franska möbeln mycken. ära (). om en annan slår blanksmörja eller polerpulver i den dyrbaraste Sevresskål, så kunna vi leende åse det, om ban uppvärmer sin kamin med en prakteull Froissart i renaissanceband, så skola vi beklaga förstörandet deraf, men om han icke har någonting annat till hands och handlar af brist på bättre vetande, så kunna vi ej ens förebrå honom dertör. Dot är krigets öde, som skoningslöst tager, hvad som tjonar dess ändamål. Men ifrån det ögonblick, som vi gifva efter för önskan att rädda något värdefullt ifrån förstörelse, så böra vi icke rädda detta värdefulla för någon annan, än för sjeliva egaren, Ty hvad skilnad är det mellan en vräddare eller rullare och den föraktade likplundraren, som på slagfälten plockar till sig de stupades börsar och ur? Liknlundraren