Göteborgsposten – 24 februari 1871, sida 3

säga, 70 år. Den syntes ganska egendomlig denna maskerad, ty den ena bar kepi, passepoiler och till och med en vapenrock, andra deremot svart hatt och vapenrock; till och med barn voro iklädda kepi och sålunda gingo alla i ett brokigt virrvarr, som skulle ha gjort ett särdeles komiskt intryck, om icke anledningen dertill varit så allvarlig. De hade visserigen gjort hvad de kunde; men hvad de ville, eller rättare huru de ville det, hade de aldrig vetat. En verkligt medlidsam känsla bemäktigade sig mig, då jag längs Avenue de Montaigne åkte genom staden till hotel Meyerbeer. Så hade jag tänkt mig Paris under belägringen, och likväl saknade det hela den rätta prägeln. En dyster stämning rådde öfverallt, en kraftlos likgiltighet. Till och med på Chausde dAntin var allt ödsligt; en del af butikerna voro stängda och i de andra sutto fruarne och flickorna och kikade tanklöst på den blott af soldater trafikerade gatan. På boulevarderna des Capucines, des Italiens, Montmartre och Poissonniere finnes knappt ett hus, ett magasin, en passage eller ett catfc som jag icke känner lika väl som den mest lokaliserade pariserflanor. Då jag fordom återvände till Paris, kändes det mig som om jag åter var i mitt hem, ty ingen stad i verlden synes oss så kär, så hemtreflig och angenäm som denna, trots alia den franska nationalkarakters tokerier, ja kanske just för deras skul. Och hvad hade det nu blifvit af dessa boulevarder? De lysande magasinerna hade blott nödtorftigt garnerat sina fönster och der förut den mest öfverflödiga lyx var utbredd, såg man nu blott vapen, regnkappor, flanell, vaxtaft och dylika för ett läger tjenliga föremål. OCafterna voro tomma, blott här och der sågos officerare och nationalgardister sitta. Tidningskioskerna voro nästan alla stängda; gatuförsäljningen hade upphört, ingen menniska bjöd mera ut våra nödvändighetsartiklar, såsom tändstickor och dylikt, ingen stack några annonskort i händerna på de förbigående; ingen omnibus rullade öfver gatan inga fiakrar störde de svåra passagerna vid gathörnen; på de breda trottoirerna. å hvilka förut tusentals strömmade fram och åter, var nu mer än god plats; ingen trängsel rådde utanför cafcerna, en dödstystnad herrskade i passage de VOpera och passage Jouffroi. Framför catt Cardinal, caf Madrid och de Sutde, litteratörernas och artisternas samlingsplatser, framför cafe Riche, främlingarnes namligsplats, var allt ode och tomt och — man såg endast uniformerade parisare, fruntimmer och flickor i sorgdrägt, med bleka, lidande ansigten, på hvilka lästes ledsnad, sorg och allt det som pariserskorna mest hata på jorden. Saknade de då vilkoret för sin tillvaro: lättsinnet, toiletten, teatern, ekipagen, med ett ord hela den sockel på hvilken parisiskan vet att så väl drapera sig? Var hon då förvisad eller öfvergifven? Bekymrade sig ingen mer om henne, som förut var allt? Männen hade nu blott tanke på fosterlandets räddning; männen ville segra eller dö, någon medelväg fanns icke, och om de arma qvinnorna brydde sig ingen vidare. Det lönade sig sålunda icke att göra toilett; det lönade sig icke mer att vara vacker; lifvet hade för dem förlorat sin retelse och republiken bringar dem icke mer någon beundrare, ty republikanerna ha icke guld, republikanerna bära smutsigt linne och snedgångna stöflor, såsom Frankrikes historia tillräckligt visat. Soldater, endast soldater, d. v. s. beväpnadt folk, eller rättare oberäpnadt, befolkade boulevarderna. Tjenstemännen gingo med sina dokumenter under armarna med kepi på hufvudet och ränder på byxorna; vaktmästare och kontorister voro i uniform, börsmän, krämare, handlande, författare, litteratörer och skådespelare alla sprunge omkring i uniform; deribland sägos äfven Spahis, Zouaver, sjösoldater, liniesoldater och kavallerister. Intet vagns-eller omnibusskrammel störde boulevardernar lugn, ingen sergeant de ville var synlig, och lutade mot sina gevär stodo några posterande soldater här och der, hvilka voro nära att somna in, enär ingen var hågad att störa det djupa lugnet. Och likväl samlade sig här och hvar små grupper framför bedfönstren. Under andra förhållanden skulle man kunnat svära på att der hänger en estindisk schawl, eller någonting märkvärdigt inom den raffinerade industriens verld. Men idag var det en skinka, em fårbog, en medvurst, en fisk eller en korg med potatis som lockade de förbigående till fönstren, tills det vattnades dem i munnen. Det var just i dag d. 8 Febr., då icke blott detta belägrade, halft uthungrade Babylon, utan då Paris, med qväft raseri, med magen fylld af det med sigspån inblandade svarta brödet, skulle skrida till v.len, och tillika med provinserna i dag besluta em sin framtid, om krig eller fred, om monarki eller republik, och likväl endast valde 8 blodtörstiga republikaner bland 35 förnuftiga, för att komma ur sin ängslan. Jag tror att magen hos många denna dag öfverröstade den med möda återhållna harmen, och det af den djupaste modlöshet förblindade förnuftet; att de oförsonliga ha valt Gambetta och Garibaldi är endast för att förarga konungen af Preussen. Jag måste lemna min vagn emedan hästen skulle fordras. beställde kusken till hotellet kl. 2 och gick min väg, att i lugn få bese staden. Framför mig reste sig det praktfulla minnesmärket från bättre och lyckligare dagar, nämligen nya Operan. Alla arbeten voro naturligtvis inställda och komma helt säkert länge att hvila, ty republiken har annat att beställa om än opera och balett. Bronsstatyerna framför byggnaden, skälmaktiga, nakna eller uppskörtade mytiska bilder, blicka nyfiket öfver det omgifvande trädstaketet. De båda pelarne, efterhiläningar af de bekanta på Piazza del popolo. äro ofullbordade och de bronzerade örnarna höljda i säckväf. Ingen menniska bryr sig om den luxuiösa byggnaden; ingen fremling finnes som beundrar den; till och med engelsmän och amerikavare synas vara utdöda i detta deras älsklingsqvarter, ehuru man nu plötsligt för de förra tattat en svärmisk kärlek, sedan England lagt i dagen så varma sympatier för Frankrikes olycka. Soldater och sjömän stå gruppvis deromkring. Nästan hvarje offentlig byggnad bår Genererkonventionens flagga. Lasarett finnas öfverallt. Hela Paris tyckes vara ett stort hospital. Poster och skyddsvakter äro placerade vid alla byråer och kassor. Grana hotels hufvudbyggnad bär öfver portalen och under korsflaggan inskriften Socictå internationale. Ingen främling synes mer på den förr så lifliga gården. Till och med portvakten tyckes ha glömt sina pligter och besvarade min fråga med en likgiltighet och sträfhet, som om han icke behöft lemna något svar, och jag fick mycket riktigt ej heller af honom veta hvad jag önskade. Kl. var 12 på middagen och jag hade icke engång frukosterat i Versailles. Men hvart skulle jag vända mig? Jag tittade in i åtskilliga restaurationer, men såg blott tomma berd utan duktyg, ingen källarmästare och knappt någon tjensteande. Mina kläder voro, såsom jag just senare märkte, höljda af dam och smuts efter resan på landsvägen; jag såg ut sem den der nyss kommit resande, men hrarifrån skulle man väl nu komma — om ej från de fientliga förposterna? i Ingen vagn stod att få hvart jag än såg. Regnet blef allt starkare och magen Allt mer sugande. Promenerandet på boulevarden kunde icke gå fort, I ty vid hvarje hundrade steg nödgades jag stanna och titta in i något bodfönster, för att undvika ett beAS mr mo