Göteborgsposten – 24 februari 1871, sida 3

— —l 0O-n!itlb Ö-D-( rörd af ett byggnadsförslag. Adoratrici del Sahramentos kyrka och kloster ha blifvit exproprierade för uppbyggandet at ett kungligt hofstall. Lokalen erbjuder, genom sitt nära granskap till Qvirinalens palats samt sin storlek, ett förträffligt läge för detta nya ändamål. Ett attentat har blifvit begånget på Signor Topi, stadens rikaste tapetserare och den som inredt Qvirinalen för kronprinsens familj. Oaktadt bans höga ålder och dolkstyngets svåra beskalfenhet lär ingen fara för lifvet vara för handen. Mördaren, en ung arbetare af samma handtverk, lär vara ett af de klerikalas verktyg, men påstår sjelf, att afundsjuka drifvit honom till brottet. Den påflige statssekreteraren Antonelli har med anledning af kronprinsen Humberts ankomst till Rom tillställt de apostoliska nuntierna ett cirkulär, hvari det heter bl. a.: Samma loge, itrån hvilken valet af påfven, Roms suverän, kyrkans öfverhufvud förkunnas för den katolska verlden, pryddes med en matta af rödt siden, och prinsen och prinsessan visade sig derefter för folket! Hvilket fasansfullt brott, kantänka! Men det var ej nog: Man hörde äfven, säger Antonelli, Capitolii klockor ringa som på en festdag, för att för den kristna verldens hufvudstad sörkunna ankomsten af Victor Emanuels förstfödde son, denne konungs, som försatt påfven, de trognas suverän och gemensamma fader, i den beklagansvärda belägerhet, hvari han f. n. befinner sig. Cirkuläret slutar med söljande ord: På det katolikerna må alltmera öfvertyga sig om, att den skada, som sakernas närvarande ställning medför, är öfver all höfvan stor, skall det vara tillräckligt, om jag anmärker, att i detta Rom, katolicismens medelpunkt, sätet för päfven och sanningens högste lärare, detta Rom, der tusentals martyrer utgjutit sitt blod för Jesu Christi tro och der apostlafurstarne hvila, bildats ett sällskap fritänkare, hvilket håller genom tryckta anslag annonserade offentliga sammanträden, i tidningarne meddelar redogörelser för sina sammanträden och så snart som möjligt vill offentliggöra en tidskrift, i hvilken man skall bekämpa den s. k. katolska religionens vidskepliga läror. Hvad mig angår, så tror jag, att hvarje aktningsvärd man, jag vill icke säga hvarje katolik, som endast vill betrakta hvad som utsprides angående tressaker och kyrklig disciplin, de lögner man utbreder bland folket, de intriger medelst hvilka man söker att undergrafra den religlösa principen, lätt kan genom det kostnadsfria utdelandet af protestantiska böcker och biblar o. 8. v. öfvertyga sig om, att i intet land i Europa och under ingen regering så häftiga angrepp mot statens eller tillochmed den mindre delen af befolkningens religion och så stora kränkningar mot hennes tjenare skulle ostraffadt tillstädjas, som här i Rom, i den helige faderns närvaro och inför den suveräne påfvens ögon. I Baden har den bekante skriftställaren och publicisten Jacob Venedey aflidit. Ett besök i Paris af Hans Wachenhusen. Versailles d. 10 Febr. Jules Farre undanbad sig uttryckligen alla besök i Paris från det fientliga lägret, emedan dels lifsmedelttaaknades der och dels derför att den redan prårt pröfvade befolkningen icke skulle blifva förtalad. Detta var dock endast en förevänning. Man ville undvika hvarje konflikt och bespara parisarne den hatade fondens åsyn. Sedan i går sjelf närvarande i Paris, vet jag duck en annan ersak, den verkliga orsaken till detta förbehåll. Paris, den glada staden, kontinentens sol, synes nu vara en pauvre honteux, som ängsligt bemödar sig, att ingen måtte blicka in i dess torftiga hem. Ingen främling må se Paris i dess bedröfvelse och tröstlöshet, ingen med egna ögon skåda, hur den öfvermodiga parisarn gnager sin brödkant, ingen skall få se denna sol, innan guldglittret och fernissan ånyo blifvit pålagd den: Veta det må hela verlden, ty denna dess nöd är martyrens, en verldshistorisk attityd, om hvilken kemmande årtusenden skola berätta — men se det, får intet främmande öga. Utan tritvel skall Paris redan om några dagar öppnas för främlingar, så snart lifsmedel i tillräcklig mängd hunnit blifva införda till staden. För mig var det dock vigtigast att se Paris, se denna Niobe som delade sina barns, Metz och Strasbourg, öde, och skåda) dess tillstånd midt under detta elände, denna hungersnöd och patriotiska förtviflan. På den breda Versaillesvägen vore de små sommarvillorna helt och hållet utrymda. Våra granater hade inslagit en mängd tak derstädes och på sina ställen rifvit upp makadamiseringen. Vi mötte parisare i små grupper. Antingen gingo de att hämta sitt bröd eller återkommo de med det under armen. Atväpnade mobiloch nationalgardister drogoimassor genom Billancourt. Ingen brydde sig emellertid om Oss. Man hade redan slagit bryggor öfver fästningsgrafven. Bakom vallgördeln ända bort till Auteuil funnos vallar, barrikader och skyttegropar. De hade haft godt i sinnet mot oss och en stormning hade här kostat många blodiga hufvuden. På boulevard Exelmar och vid viaduksen herrskade ett fullkomligt militärlif. Öfverallt drefvo soldater, zouaver, moblotsoch linietrupper förbi — likval obevåpnade. Till och med arbetarne, kryddkrämarne bakom sina diskar, gatsoparne med sina qvastar och kuskarne voro iklädda militärmössor och röda ränder på byxorna. Gamla gråhåringar, lama och krokryggiga, alla voro i uniform ; hela Paris, pojkar och gubbar, hade gripit till vapen. I Auteuil mötte vi en spårvagn, kusken, konduktören och alla passagerarne bure samvetsgranat sina röda paszepoiler. Jag förstår hurulman på detta sätt kunnat upprätta en arme om 4 3 500,000 man, men jag tviflar på, att den kunnat utföra några odödliga varf. På kajen vid Passyfstod en ofantlig rad af lastvagnar hvilka ombesörjde Paris proviantering. I magasinsbyggnaderna tornade sig kistor på kistor fulla af engelska skeppsskorpor; hushögt uppstaplades mjölsäckarne, ty till d. 9 Febr. hade till Paris anländt 991 vagnar lastade med 3,931,000 kilogr. mjöl och andra lifsmedel i förhållande dertill. På Seinen låg en mängd kanonbåtar, den ena bakom den andra. På andra sidan floden höjde sig nästan en liten stad för sig sjelf så långt Marsfältet räckte; andra barackbyggnader, fintoch nätt byggda, syntes på andra sidan Jenabron, alla öde och obebodda. I sällsam kontrast höjde Invaliddömen sin anspråksfulla kupol öfver hela denna torftiga trästad, ett evigt minnesmärke af ett kufvadt högmod. Hvad hade blifvit af det sköna Marsfält, på 1.: 1 Paroc för några år cadan ntefällde alla verläs— — e—— — —— iv