Göteborgsposten – 20 februari 1871, sida 2

— Jag kan ej säga det ännu, svarade doktorn; men han skall aldrig kunna arbeta mera. Efter en stunds tystnad fästade han sin blick på Little och sade: — Jag skulle nu sätta er karakter på prof. Detta är just den man jag misstänkte för att ha begått attentatet mot er, och jag hyser fortfarande samma åsigt. — Då har han fått hvad han förtjenar, voro Henrys första ord, sedan han stått en stund förvånad. — Betyder detta att ni förlåter honom eller att ni ej förlåter honom? — Jag tror verkligen att jag skulle förlåta den stackars uslingen om han ville bedja mig derom, — Uj utan att han beder er? — Nej. Jag kunde väl försöka att glömma det, men det vore också alltsammans. — Är det sannt att ni är orsaken till att han ej blef förd till sjukhuset? — Ja, jag sade att jag heldre ville betala för honom af egna medel, och jag är ej den som sviker mitt gifna ord. Mannen skall ej sakna något, sir. Men bed mig ej om att älska mina fiender och dylikt. Jag föraktar skrymteri. Hvarje menniska hatar sina fiender, hon må hata dem ö pet eller i tysthet. Doktorn skrattade hjertligt. — Åh, hvad det är uppfriskande att höra en person som uttalar sin hjertans mening. Men jag är väl ej er fiende, eller hur?