Göteborgsposten – 18 februari 1871, sida 3

afdelningar; som endast har skeletterna till infanteribataljoner och sqvadroner, hvilka äro nedsatta till den minsta möjliga siffra; som har batterier utan tillräckliga kanoner och likväl flera kanoner än kanonierer; som icke eger någon militär-reserv; som skall ha svårt för att skicka en större flotta till Östersjön, emedan den i halfannat år icke bygt några skepp; som minskat antalet af sina matroser och ej eger ett tillräckligt artilleri för sina krigsskepp; som under de sista 18 månaderna minskat de förråder, hvilka hopats af den förra regeringen. Jag måste medge, att det skulle varit svårt att svara på dylika anmärkningar. Jag vill icke inlåta mig på någon särskild kritik af de båda hederliga mäns förvaltning, hvilka stå i spetsen för amiralitetet och armen (Childers och Cardwell). De blefvo ju valda till dessa framstående befattningar, emedan man ansåg dem mest lämpliga till att minska landets försvarsstyrka till lands och vatten (skratt och birall), och jag måste tillägga. att landet, som alltid är rättvist mot sina statsmän, är fullkomligt ense med sig sjelf om, att de gjort sig fullt värdiga det förtroende, man satte till dem. I denna bittra ironiserande ton fortsatte Disraeli sina angrepp mot Gladstone och fäste isynnerhet uppmärksamheten derpå, att denne, då det gällde att störta toryministören 1868, förebrått sina motståndare deras alltför stora utgifter till armå och flotta samt lofvat sina valmän en stark minskning af båda delarne. Gladstone hade hållit ord, men detta var det största fel, en engelsk minister kunde begå under dåvarande utländska förhållanden, hvilkas hotande beskaffenhet ej kunde af någon statsman misskännas. Disraelis tal, som varade i ötver en timma och fyller 4 2 tätt tryckta spalter i Times, mottogs med starkt bifall af torypartiet. Gladstone bemötte sina motståndare med icke ringa dialektisk skicklighet. Ang. Disraelis påstående om beväpnad neutralitet, anmärkte han bl. a.: Hvad är egentligen beväpnad neutralitet? Jag minnes en beväpnad neutralitet år 1780, men den bidrog till att utvidga, icke till att förhindra kriget. Jag vill ej kritisera den ärade talarens fraseologi, ty han har ju ett privilegium på att få begagna fraser. Måhända hans rika inbillningskraft kommer honom till att begagna andra uttryck och benämningar, än dem han egentligen åsyftar. Hvad angår Österrikes hållning under Krimkriget, så får jag anmärka, att Österrike aldrig förklarade sig för någon beväpnad neutralitet. Gladstene sökte derefter bevisa, att Disraeli var i strid mot sig sjelf, då han begärde ett allvarligt och hotande uppträde mot ut ländska makter, men likväl ville han till hvad pris som helst undvika, att England invecklades i kriget. Gladstone uttalade sig derpå om Englands allmänna ställning under det nuvarande kriget. Han fann, att det hade skäl till att prisa det lyckliga öde, som genom en hafsarm skilt det från det öfriga Europa, men att det likväl skulle vara mycket felaktigt, om England skulle inhölja sig i absolut och egoistisk isolering. England skulle visa sig ovärdigt sin stora forntid, om det icke erkände de förpligtelser, det hade till kontinentens nationer, med hvilka det stod i daglig och nära förbindelse. Premierministern slöt sålunda: Vi ha aldrig underskrifvit eller erkänt den lärosatsen, att ett krig mellan tvenne nationer icke skulle beröra någon annan, än de krigförande parterna. Kriget berör visserligen företrädesvis dem, men verkningarne af ett krig kunna icke så noga begränsas; och den tid kan komma — jag säger icke, att den skall komma, och hoppas, att den icke må komma —, då det kan bli nödvändigt, att de neutrala makterna måste uttala sig öfver frågor af stor praktisk betydelse. Om denna nödvändighet inträder, är jag öfvertygad, att ett sådant oegennyttigt och neutralt uttalande, hvilket endast vill göra sig till organ för den eiviliserade menskligheten, skall utöfva ett mildrande och välgörande inflytande, i det att det åvägabringar en tillfredsställande öfverenskommelse mellan de stridande parterna.