Göteborgsposten – 17 februari 1871, sida 2

— Ni kunde lika gerna fråga hvad slipstenen tänker. — Nåväl. hvad säger sliparen då? — Han säger att han vill heldre arbeta ut stenen än förspilla en förmiddag. — Nåväl, sir, det är hans sak. — Det kan vara en mens sak att gå och hänga sig; men det är andra personers skyldighet att hindra honom derifrån om de få kännedom om hans uppsåt. — Ni missförstår mig. Jag menar att sliparen är den ende man som vet om stenen är säker. — Ja, men sliparen påstår ej att hans sten är säker. Allt hvad han säger är att, antingen han är säker eller ej, skall han arbeta så länge den hål.er. Frågan är nu: vill ni betala fyra shillings ur föreningens kassa för den tidsförlust detta tjurhufvud gör genom att sätta upp och glatta stenen? Alla de fyra sekreterarne gjorde stora ögon vid detta förslag. Men Grotait sade blott att han ej vore berättigad att göra detta; föreningens fonder voro afsedda för speciella ändamål. — Utan tvifvel, återtog Heury som började bli het; men då det är fråga om att rädda ett lif åt föreningen borde ett undantag ske. Besinna, detta lif kan räddas för tio gånger billigare pris än ni betala för att beröfva en menniska ett lif. — Unge man, sade Grotsit i sträng ton, har ni kommit hit för att förolämpa oss med dylikt tanklöst prat? — Nej, men jag har kommit för att se om ni, sekreteraro i skråföreningarne, som kunna finna flera pund för