Göteborgsposten – 16 februari 1871, sida 1

jado ett nytt, och allt under det hon skref suckade hon och snyftade, och slutligen började tårar falla ner på papperet. Slutligen var brefvet fullbordadt; Grace stoppade det i sin barm och afskedade Jacl häftigt, nästan härdt, hvarefter hon satte sig ner framför eldbrasan. Då middagstimman slog, voro hennes ögon så röda att hon ej ville visa sig. Hon föregaf hufvudvärk och åt inne i sitt eget rum. Emellertid tillbragte mr Coventry en bitter stund. Han hade hört unge Little säga: Vänta två år, och nu sökte Grace undanflykter för att lyda den unge mannen. Detta var en upptäckt och kastade ett klart ljus öfver en mängd misstänkta förhållanden som han sett i kyrkan. Han plågades af svartsjukans qval, och dessa qval förökades derigenom att han ej kunde se något sätt att få visa sig fientlig mot sin rival. Little kunde litt bli förvisad för hvad han gjorde: han hade sjelf sagt dem båda att han skulle bli olycklig om han blefve förrådd för skråföreningarne. Men heder och tacksamhet förbjödo nu Coventry något dylikt, och midtunder sin svartsjuka stod han manligt emot denna frestelse och ville ej tänka derpå för ett enda ögonblick. Sedan han noga öfvertänkt saken, kom han till den slutsatsen, att Grace skulle ha gift sig med honom om hon ej oväntadt träffat på Little under högst egendomliga och upprörande omständigheter, att en händelse af detta slag aldrig mera skulle inträffa och att han måste tåligt vänta tills verkan häraf vore försvunnen,