Göteborgsposten – 15 februari 1871, sida 3

der en skuldbörda, som är egnad att väcka häpnad, och denna börda har blifvit ytterligare förstorad under belägringen, i det kostnaden för ätskilliga dyrbara försvarsanstalter blifvit kastad på kommunalbudgeten. Af mer än ett faktum kan man sluta till att det ur finansernas synpunkt är på hög tid för Frankrike att fred nu slutes. Till de förut anförda exemplen på regeringens penningenöd kan i dag läggas ett nytt. Under kejsardömet måste tidningsutgifvare deponera en ganska hög summa för erhållandet af tillståndsbevis. En af försvarsregeringens första åtgärder var att upphäfva bestämmelsen om behöfligheten af dylika kautionssummor, men på samma gång behöll den de redan erlagda såsom ett slags tvångslån, tillkännagifvande sig hafva i sinnet betala tidningsutgifvarne 5 2 ränta på de deponerade beloppen. På detta och liknande sätt samt isynrerhet genom utfärdandet af bons beräknas försvarsregeringen hafva förskaffat sig en sväfvande skuld på 13 milliard, hvars upprätthållande för någon längre tid utan konsolidering naturligtvis måste vara förenad med stora svårigheter. Man kan anse att Frankrikes statsskuld f. n. uppgår till 14 milliader fres. Antager man då att den skadeersättning, som tilldelas Tyskland, kommer att, tillika med ersättning åt från Frankrike utvisade tyskar, ersättning för tyska redaro tillfogad skada m. m., uppgå till 4 milliarder, så får man statsskuldens siffror straxt höjde till 18 milliarder. Dertill kommer vidare att iståndsättandet af de under kriget förstörda bryggor, och andra dyrbara väganläggningar, m. m., hvilka vid den i Frankrike rådande starka centralisationen hittills utgjort statens egendom, likaledes skall ställa sina direkta anspråk på statsutgifterna. Tager man alla dessa förhållanden i betraktande, framstår den slutsatsen såsom trolig att landet icke kan utgå ur det nu pågående kriget med en statsskuld på mindre summa än 20 milliarder fres. Pariserkommunens lån på 200 mill. fr. är således endast att betrakta såsom ett förspel till de stora försträckningar, om hvilkas erhållande Frankrike kommer att vädja till det öfriga Europa. Och inverkan häraf blir så mycket större som den nye låntagaren förut sjelf brukativara längifvare, hvarföre en hittills ofta begagnad upplåningsmarknad för andra staters lån hädanefter måste anses såsom till stor del stängd. Den grad, hvari det inhemska enskilta kapitalet kan deltaga i fyllandet af franska statens lånebehof, bör emellertid ej underskattas. Frankrike är ett särdeles kapitalstarkt land, och såsom ett bevis härå kan anföras att beloppet af de summor, hvilka sedan krigets utbrott blifvit af fransmän deponerade ensamt hos engelska banker och bankirer beräknas till 15 mill. Å. Betydligt kommer emellertid räntan inom Frankrike, och möjligen äfven i någon mån den europeiska räntefoten i allmänhet, att höjas i följd af de omständigheter vi ofvan redogjort för. Huru lätt det likväl faller sig för ett land, som annars inom sig eger kapitalbildningens krafter, att läka de sår ett krig slagit, derom bär förhållandet i Förenta Staterna bäst vittne. Detta land utgick ur inbördes kriget med en statsskuld af nära 2,758 mill. doll. Den 1 Januari d. å. utgjorde skulden 2,487,751,000 doll., och endast under år 1870 hade 1123 mill. blifvit afbetalde. Samtidigt befunnos i skattkammaren öfver 100 mill. doll. i guld och 24 mill. i pappersmynt, hvarmed skulden bör minskas. Må vi hoppas att utvecklingsgången för Frankrike skall bli densamma ! Att tullförhållandena mellan Sverige och Norge tarsva en revision har åtminstone från svensk sida länge varit insedt, men ännu har icke det gamla önskningsmålet hunnit förverkligas. Vi äro i tillfälle att kunna lemna ett litet bidrag till historien om de stora oegentligheter, som ega rum vid samfärdseln den skandinaviska halföns båda nationer emellan. Såsom man erinrar sig äro utrikes ifrån anlände och i det ena landet förtullade varor underkastade endast half tull vid införsel landvägen i det andra riket. Såsom landväga skedd betraktas vidare den transport som i båtar under 2 kommersläster, eller på pråmar, eller på isen vintertid förssiggår öfver Idefjorden. Under sistförflutna året ha nu från Sverige till Norge på sistnämnde väg varor utförts till ungefärligt värde af 1,295,60) rdr, och har Norges tullförlust härå uppgått till 50,904 rdr. Men samtidigt har från Norge till Sverige importerats varor för 1,205,987 rdr (hufvudsakl. läder, väfnader, stickade yllevaror, tobak, tapeter), hvarå Sveriges tullförlust uppgått till 128,512 rdr. värt land har således dragit det utan jemförelse kortaste strået. Om nu den betydliga transporten öfver Idefjorden egde sin anledning deri att verkliga kommersiella behof bättre tillfredsställdes genom denna trafik än genom den reguliera inländska, så vore härvid ej så synnerligen att anmärka. Den allmänt ekonomiska vinsten finge då ersätta förlusten för statskassan. Men åtskilliga förhållanden antyda att den lifliga trafiken der från svenska importörers sida till en del härleder sig endast från beräkningen att, ehuru med större omväg för godsets transport, förtjena på skilnaden mellan afgifterna i Sveriges och Norges tulltaxor. Så vet man, för att välja ett litet exempel, att karkasser af det vestra Sveriges importörer ofta tagas på denna långa omväg. Förhållandet är att denna artikel i Sveriges tulltaxa drager en rätt dryg afgift, hvaremot den efter Norges tariff går under rubriken finare smide och sålunda är underkastad särdeles låg tull. Skilnaden mellan Sveriges och Norges tullsatser för varan blir derigenom tillräckligt stor för att importören, trots den dubbla afgiften, skall kunna förtjena på omvägen. Såsom exempel på oesterrättlighet i annat afseende kan anföras, att estrumpor, i Sverige eller Norge tillverkade, äro vid transport landvägen belagda med half tull och likaleged vid In