Göteborgsposten – 15 februari 1871, sida 2

i en ledande artikel med anledning af den utdelade blå boken vill bevisa, det engelska kabinettet uppgifvit sin ursorungliga afsigt att strängt afnälla sig ifrån all bemedling. — Gladstone bar ock i underhuset antydt, att fredsvilkoren mellan Tyskland och Frankrike utgjort foremål för de neutrala makternas berädigsde intresse. Den Åblå boken visar, att de andra neutrala makterna blifvit under krigets fortgång alltmera obenägna sör en inblandning. Kejsar Alexander skref sålunda kort efter Napoleons förande till Wilhemshöhe ett bref, uttalande den förhoppning, att ingen införlifning affranska landområden måtte komma i fråga; sedermera, efter det Gambetta begifvit sig i ballong från Paris till Tours, tillbakavisade czaren anbudet att deltaga i de neutrala makternas gemensamma försök att åstadkomma en fredlig utjemning. Times anser det ovisst, om republikens utropande i Frankrike eller Svartahafstrågan vållat denna förändring. Den officiela depeschvexlingen angående konferensen om denna fråga visar att Frankrike aldrig ämnat att vara der representeradt, emedan det antåg hela konferensen vara en af Preussen utlagd snara — och den tron var väl icke så oriktig heller. Krigföringssättet. Man må hoppas, att det nu blir fred mellan Frankrike och Tyskland, och att det dermed äfven blir slut på de gräsligheter, hvilka föröfvats under detta ohyggliga krig; men det bör vara pressens pligt att från båda partierna samla de bevis, som kunna fås, på den förvildning, hvarmed kriget förts. Endast sålunda kan man hoppas, att på detsamma skall följa en ny folkrätt ätven för orons dagar, hvilken ej allenast förekommer dylika ohyggligheter, utan äfven betryggar den enskilde medborgarens lif och egendom. Bland de vämjeligaste berättelserna är den, som anföres i en korrespondens från Dijon af d. 25 Jan. till engelska tidnp. Standard och hvars sanningsenlighet Garibaldi sjelf ju bekräftat i sin dagorder med anledning af den polske generalen Brossaks död. Korresp. skrifver: Jag har just nu kommit hem ifrån sjukhuset här i staden, hvarest jag såg en syn så upprörande, så förfärlig, att jag ännu frågar mig sjelt, om jag drömmer eller är vaken. Att preussarne äro i stånd till barbariska handlingar, det veta vi alla; men att de kunnat göra sig skyldiga till en sådan grymhet, som den jag bevittnat, det trodde ingen, ej ens här i friskyttarnes centrum. Under den tredje dagen af angreppet mot Dijon, neml. d. 23:dje, egde striden rum i trakten af Chåteau de Pouilly, ifrån hvilken ställning fienden slutligen blef fördrifven. Bland de fängar, som han denna dag gjorde, var en olycklig friskyttekapten och tio af hans folk. Innan preussarne drogo sig tillbaka, sköto de kort och godt ned dessa tio man, endast för att slippa besväret med att transportera dem, eller derför att deicke kunde föra dem med sig; men emot kaptenen utöfvade de den mest barbariska grymhet. Man bör väl erinra sig, att dessa friskyttaar utgjorde en del af den under general Garibaldis befäl stående styrkan och under tre dagar stred efter hans befallningar, att de icke förde krig på egen hand, utan utgjorde under sjelfva slaget en del at den styrka, som angrep de preussiska ställningarne vid Pouiliy. Någon ursäkt kan således icke sökas i det af de preussiska generalerna utfärdade reglementet ang. behandlingen af särskilda band, hvilka ej tillhöra den regelbundna hären. Under slaget blef den olycklige kaptenen sårad och tagen till fånga samt förd till Chåteau de Pouilly. Här blefvo hans händer bundna tillsamman, och han hängdes upp i en bjelke. Under det han hängde sårad och blödande i denna ställning, samlade de halm och andra brännbara ämnen kring hans ben, tände eld derpå och öfverlemnade sitt offer åt de förfärligaste dodsqval. Jag kan icke säga huru länge hans lidanden varade, men att de måste ha varit stora och varat en lång stund, det kan man se af likets förvridna tillstånd. Alla kläderna voro uppbrända på honom med undantag af stöflarne och en sidenduk, som han hade kring halsen. Skägget och håret äro fullständigt afsvedda, ansigtet uppsväldt och förbrändt, hela kroppen ifrån hakan och nedåt förkolnad, och på några ställen är köttet borta, så att man ser intill benen. Magen är grufligt förbränd och köttet på hans skuldra, der han sårats af en granatskärfva, är formligen stekt. Skinnet på händerna var icke förkolnadt, men afskolladt som torrt pergament. Man kan tydligt se märkena efter repet kring armarne och handlederna. Då jag såg liket, var man i begrepp att taga en fotografi deraf, för att fördela den otver hela Frankrike, och ett förhör hölls om saken, för att insamla alla bevis. Bl. a. blefvo ett par preussiska läkare, hvilka under de sista dagarne tagits till fånga, dittörda och ha genom sin underskritt bevittnat ofvan nämnda faktum. Standards redaktion förklarar bresskrisvaren vara en fullt pålitlig och sanningsälskande man. —LA —— —— —