Göteborgsposten – 15 februari 1871, sida 2

Mr Reby svarade att han vore förtjust om hon ville tilltala honom med denna benämning. På middagen kom mr Coventry ner och började åter sin roll som tillbedjare. Ian var mycket öm, talade om de faror de föregående dag genomgått tillsammans såsom ett nytt band och sökte påskynda en offentlig förlofning. Men han fann en stor förändring hos den unga flickan. I går på Cairnhope Peak var hon passiv, men foglig och eftergifvande. I dag var hon artig, men kall och slipprig som en ål. Slutligen yttrade hon: — Jag kan ej upphöra att tänka på vår räddning ur lifsfaran och är i dag verkligen mest böjd för att bedja er slippa att samtala. — Så är äfven jag, svarade mr Coventry; men hvad jag erbjuder er är en helig och varaktig kärlek. — Naturligtvis. — För några timmar sedan gjorde ni mig den äran att lyssna till mig. Ni tillochmed antydde att jag kunde tala med er far. — Nej, nej. Jag endast frågade om ni hade talat med honom. — Jag vill ej motsäga er. Jag vill tro på er egen uppriktighet, Bästa Grace, säg mig om jag varit nog olycklig att såra er sedan dess? — Nej. — Har jag förlorat er högaktning? — Visst icke. — Huru kommer det sig då att jag älskar er om