Göteborgsposten – 14 februari 1871, sida 1

så uteblef den utländska posten slera veckor men inte blef man orolig för det. Man tr stade sig med, att den nog var på vägen hvar visste man ej, men icke heller det va så noga. Den ordinarie posten, som i regell skulle ankomma trån Helsingborg till Stock holm två dagar i veckan och fur besparing skull gjorde diverse afhopp från stora stråk vägen och helsade på både i Trosa och Sken uige, fördröjdes stundom ett par dagar på vä gen, men ätven det tog man ganska lugnt Jag kände en grosshandlare här, hvilken der tiden drot stora affirer och esterlemnade er gavoska betydlig förmögenhet, men hvilken ansåg det som ett mycket dumt påhitt när snallpostea inrättades, hvilken skulle fortskaffas med en bastighet af fem qvart på milen, ty derigenom kom post söderifrån flera gånger i veckan och det ansåg han bara som tjesk. Men hvilken otäligbet griper oss icke nu om den utländska posten uteblir några dagar? Och likv sst tå vi ändå pr telegraf underrättelse om de stora tilldragelserna i utlandet. Jag behölver icke för er skildra tidningsredaktionernas spalttyllnad-förlägenhet nu, men den tidningsläsande allmänhetens otålighet förjenar vårt deltagande, så ock de olyckliga habitubgernas t. ex. på Cate Rydberg sinnesstämning. Hr A. kommer på slaget 4 och intager sin vanliga plats. Gargon — säger han — en kopp kaffe, en ljus konjak och en fransk tidning, men riktigt färsk ! De flytande varorna sättss skyndsamt fram — ty hr A. betalar alltid 5 öre som honorarium — och han får äfven tidningen, men den är skrynklig, till och med sönärig, ty den har redan gått igenom många händer. IIvad för slag? Hvad vill det säga? År den der trasan farsk, hva sa? — Vi ha ej fått utländska tidningar på flera dagar, svarar gargonen. Kuffet får nu en bismak och konjaken känns dufven, allt för den gamla tidningens skull. Gargon, schaffe mich den siste Hamburgern und en prun kunjack! (I parentes sagdt, den är tio öre billigare). — Jaha, strax! svarar gargonen, men reqvirenten får vänta. Slutligen kommer konjaken och en tidning. Men det är norska Aftenbladet. — Ach was! utropar den beskedlige tysken; han will ha sin tidning, men den har ju ej kommit. Hr B. kommer precist !(,5, begär en liten tuting, men mycket söt, och den siste Times, ty han läser endast Times. Tutingen kommer, men i stället för den stora engeleka får han — Handelstidningen. — Gargon ... åh! utropar B. med vredeblixtrande ögon, jag förbehåller mig, inga dumheter! Gargonen tår vid liqviden icke ett öre öfver, och ingen kan tala hr B. till lags på hela aftonen. Lyckligtvis ha vi riksdagen att tala om; först och främst försvarsutskottet naturligtvis. Välfärdskomitön, som landtmannapartiet tillsatt för att öfvervaka Andra kammarens försvarsutskottsledamöters hållning, för att gifva dem instruktioner och mera dylikt, är måhända kärnan till en ny minister. Ni höjer på axlarne, ni drar måbända på munnen öfver en så belängd id. Var så god! Genera er icke, skratta gerna om det behagar er; men ni kan ej tro hvilken dragningskraft statsrådsfåvöljerna ha i stoppningen. Kunde det ej vara skäl att en gång på försök och för ombytes skull en ministr kom till styret, hvars ledamöter voro renonce på anseende? Jag medzitver visserligen att experimentet vore vådgt, om man antoge att en sådan ministör unde hålla sig qvar; men det är alldeles möjligt. Om de än bjödo till att med samna medel hålla sig fast, som de användt för tt komma fram, så skulle de ganska snart alla till följd af den allmänna missaktning om drabbade dem och derje nte skulle de nart falla för sina förra avhingares afund, y det mest framstående hos dem alla är den mättliga såsängan. Det är en lika förvånande, som glädjande öreteclse att de begge största dagliga hufudstadstidningarne, Altonbladet och Dagligt ellehanda, tänka hka och handla med fullomlig öfverensstämmelse i försvarsfrågan. gge dessa tidningar hafva med lika stor kkarpa angripit landtmannapartiets åtgärd att — — — H—— —