Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 1

Coventry sade för sig sjelf: Hon har någon annan man i tankarne. Han drog en djun suck, men äfven nu var han på sin vakt och yttrade ingenting. Det var det klokaste han kunde göra. Hon var lemnad åt sig sjelf, och den qvinnliga logiken kom till mr Coventrys hjelp. Hon tänkte att intet godt kunde komma för någon af det minne som pressade fram tårarne ur hennes ögon. Hon insåg att hon borde öfvervinna sia däraktiga svaghet, och sättet var nära till hands. Det var ett trollmedel i giftermål; en man kunde alltid väcka en qvinnas kärlek sedan han blifvit gift med henne. Mr Coventry skulle förmå henne att älska honom; han skulle bota henne för hennes fantasier; det skulle bli det bista för alla — för honom, för Jael, för mr Coventry och äfven för henne sjelf. Hon torkade sina ögon och sade i låg, darrande ton: — Har pi talat med pappa härom? — Nej, jag ville vänta tills jag fick ert medgifvande härtill. Fär jag tala med honom? — Ja. — Får jag säga honom att — — Jag vet ej hvad ni bör säga honom. Så mörkt det blir. Var god för mig hem. Derefter kommo ytterligare ett par tårar. Om nu ej mr Coventry älskat henne så som han gjorde och ej haft den erfarenhet han hade, skulle han ha blifvit ond. Men i stället fattade han ömt hennes hand och började trösta henne, Han bedyrade att han