Göteborgsposten – 11 februari 1871, sida 1

ket godt samspel, icke haft någon egentlig succde å Nya Teatern, sörmodli-en al samma skål som på verldsteatern — ingen nyhet på någondera. Emellertid visade hr Pousette, oaftsedt den hardt när löjliga pantomim-scenen 1 fresta akten, att han i v ssa momen er eger den dramatiske konstnärcas förnams a egenskap, att rycka med sig publiken, att göra spelet till verklighet, en egenskap, som m:ll Viborg, genom sitt älsklisa och, från all gråtmild käslo ullher fria, återgitvande af den hängifia dotterns karakter, ådagalade på ett sätt, som berättigar till stora förhoppningar. En understundom förekommande lindrig, men störande läspuving i en för ölrigt vacker och sympatetisk organ anmärka vi, derföre at vi tro densamma genom något akigitvande lärt vara öfvervunnen. Deren o få vi på det bestämdaste protestera mot uttalet af franska förnamnet Georges, hvilket i deta stycke, liksom i Ileser och penningar uttalas som Schors istä llet för Schorsch. Fiu Iledin har som koppar-lagare-enkan Godard si at en ny triumf, såväl från publikens som krtikens sida. Det torde dorfore måhända kunna töresalla temligen dj-rit att våga in-myga en enda liten anmärkning bland allt det superlativa berömmet. VIi tördrista oss dock dertill, tvertygade son vi ä0 att den ej skall misssorstås. Fru Hedin delar med en och annan af k. dramatiska teaterns mest framstående, qvinliga och manliga. artister en benagenhet att tramsäga de pikantaste vändningarne i dialogen alliför myeket åt publiken, detta till desto större skada, som illu-ionen af et för öÖrigt utmärkt spel och en ypperlig poimering, derigenom på est betänkligt sätt störes. I sådana ogonblick försvioner för publiken den karakter, som skall framställas och det hela blir, till skada tör konsien, en konversation mellan den och den på scenen och den och den i salongen, en konversation, der, som i ett modernt balsamtal, endast den ena kontrahenten häller målron vid makt. Sn bonde i närbeten af staden hittade nyligen under grätning på åkern några mynt, slagna under Carl XI:s regering. Försjust ötver fy det skyn lade han till Goteborgs Mueum och erbjöd der myntkabinettet sin skatt. E.t bleklagdt nej följde på hans anbud, ty kabinettet egde af dessa, i och för sig sjelfva, tröga sällsynta mynt dubletter i åtskilliga omgängar. Skatigräfvaren smälte törtreten och begat sig upp på Landskanshet, hembjudande nittegodset ÅKungl. Majestät och Kronan till inlösen. Förgalves! Men nu förlorade han koncepterna, kastade melankoliska blickar på mynten i den högra handen under det han med den andra ret sig i håret och utbrast, läggande sin själs innersta tankar i ljusan dag: Ja, va de inte do ja trodde, di va för gamla!