Göteborgsposten – 10 februari 1871, sida 3

hela trädgården, och på andra sidan om Tibern utkomma tidningar, hvilka — o. sasa! — kallas IIl Democratico och La Liberta, och romerska pressar aftrycka på italienskt språk IIyacinths cändebref, hvilket den bannlyste usurpatorns regering likväl är nog hänsynsfull att konfiskera! Man kan knappast betvifla, att, då den aftagande nöden från kriget i Frankrike tillstädjer en närmare tanke på de andliga och religiösa tingen, pater Hyacinths ord skola såsom fruktbringande frön falla i den republikanska jordmånen. Patern sjelf förklarar, att den närvarande politiska katastrofen är för honom ett trängande skäl att tala och bandla. Frankrike kan, säger han, icke afsäga sig kristendomen, men det kan ej heller längre behålla denna kristendom -i dess tryckande, förskämda sorm. Honom föresväfvar således närmast en national reform af det kyrkliga församlingsvåäsendet genom en återvändo till den gamla kyrkans fria demokratiska författning. Men detta hans rop gäller ej Frankrike allena; det gäller hela den katolska verlden, som djupt upprörts genom sista kyrkomötet och dess betänkliga tilldragelser, men sannerligen icke stärkts i sin tro och sin enhet. Hyacinths ord träffa såsom svåra förebråelser de kyrkofurstar, hvilka, otrogna mot sin öfvertygelse och sin tro, numera hålla till godo med det såsom en otöränderlig lag, hvilket de på mötet med sitt vetande och sitt samvete, med dogmens myndighet och kyrkans tradition förklarat oförenligt, fastän de sjeliva icke tro eller kunna tro derpå. De träffa alla katoliker, hvilka ej finna med sitt förnuft förenligt att tro på ofelbarheten hos en menniska, men som likväl böja sig utan mod till revolt under den påfliga bullan. En katolsk tidning säger, att den bannlyste karmeliiermunkens uppträdande är ett oskattbart tidstecken, ett mäktigt väckelserop vid öppnandet af en ny tera, i hvilken det europeiska samfundet genom de mest oväntade och storartade händelsor kallats att slutligen taga itu med lösningen af nutidens vigtigaste problem. De katolska biskoparne skola visserligen slå döförat till för paterns ord och kanske bannlysa honom; men detta skall töga gagna deras åt undergång invigda sak. Den sanning — en till trosbegreppen renad kristendom, befriad från all yttre hierarki och i stället framträdande i verlden uti den första kyrkans ursprungliga demokratiska form —, som Hyacinth förkunnar, skall ila genom verlden snabbare än någonsin — och skulle det icke kunna tänka sig, att likasom Frankrikes olyckor vid den första revolutionen gåfvo dopet åt individens rätt gentemot staten, representerad af konungamakten med dess byråkrati, så skola hvälfningarne i Frankrike nu kunna leda till fastställandet af menniskans rättigheter gentemot kyrkan, representerad af påtven eller i allmänhet den presterliga hierarkien? I sammanhang härmed må ställas de debatter om garantier för påfven, som förts inom Italiens dep. kammare och under hvilka så bestämda satser uttalats emot påfvedömet, att de ljuda såsom dettas dödsringning. Dep. Billia har sålunda hållit ett glänsande tal, hvilket helsades med det lifligaste bifall och hvari han yttrade: Behöfva vi väl en påfve? Alldeles icke. Tvärtom, såfort hans verdsliga makt försvunnit, finnes den andliga makten icke mera. Vi äro således utan påfve. Nåväl, då vilja vi förblifva utan påfve, (skratt). Man citerar ofta grefve Cavour; om jag vore ha s ättling, skulle jag ha anklagat haus bakdantare ... Regeringens förslag är vådligt för tryckfriheten. I skolen icke mera kunna säga, att Alexander VI var en skurk, derför att j icke mera skolen få tala illa om en påfve, utan att man anställer en process emot er. Päfven helig och okränkbar! Man skall således icke mera få diskutera i kammaren om päfven celler påfvedömet, ty presidenten skall nödsakas att säga till mig: Deputerade Billia, ni kränker tiaren! (Skratt). Fåfängt sökte de klerikala att qväfva stämningen, äfven ett par ministrar uppträdde för påfvens garanti; men kamrarnas bänkar tömdes härunder. Förslaget har sedan falt i den framlagda formen. Den italienska representationen vill icke gå in på att gifva påfven en okränkbar suveränitet, utan blott betrakta honom säsom kyrkans främste biskop. Ja, påfvedömet är både andligen och verldsligen stadt i själatåget, och alla den nye tyske kejsarens bemödanden att upprätthålla den murkna stolen skola visa sig vara fåfänga. mn— — -—-—-—-—-—-— — — — —ä— -— 22zz 65