Göteborgsposten – 10 februari 1871, sida 3

Febr. Jag tror dock icke, att adressen kommer att blifva föremål för någon jemkning. Rörelsen inom den Katolska kyrkan. Allt här i verlden är desto bättre icke beroende af korporalskäppen. Det finnes något, som ej låter sig kulvas af mitraljöser eller Kruppska kanoner, som intet förtryck kan qvälva, ingen Bismarck trolla bort genom någon diplomatisk volt. Och detta något är menniskoanden. En segergubbe kan döda tusenden, kan nedbränna byar och sköfla städer, kan bortföra befolkningen i fångenskap: anden kan han likväl icke binda vid sitt svärd. Så skall kanske Frankrikes kroppsliga lidanden blifva menniskoandens seger; och den monark och den statsman, hvilka kanske nu som bäst gnugga händerna af belåtenhet öfver att kunna stadga reaktionens makt i verlden samt binda tanken i en mot makten slafvisk ortodoxis trånga snörlif, skola måhända få bevittna, huru deras fiendes materiela nederlag skall bli hans andliga seger, och ej allenast hans, utan hela den bildade katolska verldens. Den katolska reformation, som vi förut så mången gång trott oss kunna bebåda, börjar redan låta höra sina vingslag, och för visso skola med denna reformation äfven inom protestantismens kyrkor frihet och utveckling tölja. Juldagen utfärdade den bekante pater Hyacinth ett Upprop till de katolska biskoparne, hvilket f. n., oaktadt kriget och dess tragiska scener, tilldrager sig i hög grad uppmorksamheten. Han förblir i detta sändebref sitt förut uttalade beslut trogen, protesterar mot den ogudaktiga dogmen om påfvens ofelbarhet, för hvars antagande han förut varnat på det ifrigaste, och träder inom skrankorna mot det ekumeniska mötets olyckliga beslut med en djerfhet och en öfvertygelsens kraft, som man hittills sällan skådat hos en medlem af det lägre presterskapet. Detia upprop är den skarpaste fördömelse af påfvens verldsliga herravälde och ofelbarhet, som hittlls utgått ur det katolska presterskapets leder. Han fordrar en kristendom, som afklädes sin nuvarande tryckande och förfal skande form och som utvecklar sig mellan sira båda fiender, ultramontanismen och indifferentismen. Det senaste kyrkomötets beslut, genom hvilka en hemlig schism skapats, kunna icke vara bindande för tron; de biskopor, som på mötet voro inskränkta i sin frihet, som ofta och öppet beklagat sig öfver denna inskränkning och till en del afhållit sig från omröstningen, måste förklara sig emot ofelbarheten, om de icke vilja uppoffra sitt eget förnufts eller rent af sitt samvetes domsrätt. Lika litet kunna encyclica och syllabus antagas, hvilka äfven med den skarpsinnigaste utlaggning stå i den mest skriande motsägelse till det sunda förståndet och bilda en löjlig oöfverensstämmelse mellan en troende katoliks och en fri medborgares pligter. Tiden är inne, säger han, då det gåller att inom den katolska kyrkan återställa den gamla enkelheten: det nittonde århundradet måste ha sin katolska reformation, likasom det sextonde hade sin. De fem djupa sår, ur hvilka den katolska kyrkan blöder och hvilka pater Hyacinth mystiskt jemför med den korstäste frälsarens fem sår, äro: fördunklandet af Guds ord genom den afsigtligt försvårade tolkningen af bibeln, andens och samvetets undertryckande genom den hierarkiska maktens miesbruk, kyrkans verldsliga politik och vidskepliga fromhet, till sist det djupaste såret, hjertats sår, nemligen presternas celibat. Och urder det pater Hyacinth förkunnar detta i vältaliga, eldiga ord, skiljer han sig, såsom han i slutet uttryckligen betonar, hvarken ifrån den heliga katolska tron eller från kyrkan, i hvilken han erhållit dopet och prestadömet. Arfvet efter hans fäder kan icke beröfvas honom genom orättvisa och derför maktlösa bannlysningar, och han skall använda hela sin fria själskraft till att förbereda Guds tjenst på jorden, såsom budet gäller för alla sanna kristna. Detta upprop är i sjelfva verket en proklamation af den demokratiska principen på den romerskt katolska feodalismens dessutom redan djupt undergräfda och vacklande grund. Ty äfven i den eviga staden, hvilken i ett årtusende oinskränkt utöfvat själsoch tankeherravälde öfver den katolska verlden, på denna sista tillflyktsort för censuren och i detta bem för Index librorum prohibitorum, har den storm som i år brusar öfver verlden, verkat nästan ännu större under, än i Sedan, Metz och Parig Påfvan hahar Vafjaanan jamta