Göteborgsposten – 10 februari 1871, sida 1

— Nåväl? — Den gick i stycken trots all deras omsorg. Men rörande dess ianchåll blef intet tvifvel öfrigt. — Uit ljus! Ack, säg ett ljus! utropade Grace entusiastiskt. — Det är mycket frestande, svarade mr Coventry ; men jag misstänker att den traditionella delen af min historia är mycket förskönad: derföre måste den historiska delen vara noggrann. Hvad kistan verkligen innehöll, såvidt jag vet, var en säfdank, mycket tjockare än de som nu för tiden förfärdigas. Kyrkoherden skall visa den för er om ni äro nyfikna att se den. — Naturligtvis äro vi nyfikna. h, mr Raby, hvilken sällsam historia. Och huru väl han berättade den. — Beundransvärdt. Vi måste dricka hans välgängsskål. — Jag vill i stället önska honom välgång, emedan jag nu behöfver ha allt mitt förnuft i behåll för att förstå historien. Man återfann ljuset i kistan och allt är således sannt. Men hvad tror kyrkoherden? — Han säger att det ej finnes något sammanhang mellan säfdanken och — — Bry er ej om hvad han säger, afbröt mr Raby häftigt. Han är en af våra dagars skeptici. — Men, mr Raby, har ni någonsin sett något öfvernaturligt med egna ögon? frågade Grace. Till exempel i den gamla öfvergifna kyrkan, der herden sade sig ha sett eld inuti. Har ni någonsin sett något dylikt? — Ej jag. Kyrkan kan ej ses härifrån. Nej, Grace, jag har aldrig sett något öfvernaturligt, och jag är ledsen