Göteborgsposten – 10 februari 1871, sida 1

— Hon lefde tills hon blef nittiosex år och dog medan jag var gosse. Jag tror att hon hado penningar efter sig. Men hon gifte sig aldrig, och sedan hon blifvit gammal vandrade hon omkring i trakten, ständigt mumlande och skrämmande små gossar, deribland mig. Men historien är ej slut ännu. Presten tog bort ljuset och det sågs aldrig till mera. Men på ett eller annat sätt blef det bekant, att han byggt in det i kyrkoväggen. Nu kommer det märkvärdigasto af alltsammons; för tre år sedan reparerade den nuvarande kyrkoherden golfvet i altaret, der han hade för afsigt att lägga ner emaljeradt tegel. Till hans stora förvåning funno arbetarne en mängd gamla sådana tegelstenar ; de hade blifvit ditlagda någon tid då antiqviteter mindre värderades än i våra dagar, förmodar jag. Mr Raby afbröt: — De puritanerna. Barbarier! vilddjur! Det var dem just likt. Nåväl sir —; Rektorn fann att ju djupare han lit gräfva, desto flera