Göteborgsposten – 10 februari 1871, sida 1

deräfver, ty nu skrattar jag åt folks tro att en död man kan ha någon makt att göra de lefvande skada. Jag önskar blott att jag kunde kalla de döda upp ur deras grafvar; jag skulle då snart ha ett dussin damer och herrar från den gamla kyrkogården in i detta rum. Och om de kunde komma, skulle jag konversera med dem lika lugnt och kallt som jag gör med er. Saken är att jag har några frågor att framställa, hvilka endast de döda kunna besvara. — Bäste mr Raby, tala ej så der hemskt; tänk om de skulle taga er på orden och komma, sade Grace i det hon såg sig omkring med rädda blickar. Mr Raby skakade på hufvudet, och det uppstod en stunds tystnad. Han bröt den något oväntadt. — Men, sade han i högtidlig ton, om lag ej har sett något, så har jag hört. Om det var öfsernaturligt kan jag ej säga, men åtminstone var det oväntadt och rysligt. Jag har hört Gabriels hundskall. Mr Coventry och Grace sågo på hvarandra och nästan i samma andedrag frågade de hvad Gabriels hundskall var för slag. — Någonting sällsamt som höres i luften i denna trakt och som betyder olycka, påstås det. — Åh, här ha vi åter något uppskakande. Var god förklara saken för oss, sade Grace. — Nåväl, en afton var jag i Hillsborough i affärer och då jag passerade förbi den gamla församlingsky:kan passerade ett koppel stöfvare i fullt skall öfver mitt hu:vud. — Ah! — Ja, de skrämde mig så som jag aldrig förut i mit;