Göteborgsposten – 9 februari 1871, sida 2

har glömt hvad han sade eller gjorde dernäst; men emellertid uppstod ett samtal i hviskande ton mellan honom och en osynlig person, och det påstås att den osynliges hviskningar lato underbart ljufva, nästan som harpotoner. Presten hviskade: Gud gifver en eyndare tid. Den ijufva rösten svarade: Han kan göra det; han är den starkare. Derefter besvor presten den osynlige att vänta ett år och en dag. Men han vägrade, ehuru med den mildaste röst. Då yttrade presten dessa ord: Vid allt hvad vi älska och frukta, vid allt hvad du fruktar och hatar besvär jag dig att släppa henne eller vänta till nästa julafton. Jag förmodar att den onde anden såg någon snara i detta förslag, ty han säges ha uppgilvit det mest musikaliska skratt. Han svarade: Vid allt hvad jag fruktar och hatar, jag skall aldrig släppa henne; men, men jag skall vänta på henne — tills ljuset brunnit ner. Derefter lät han ånyo höra sitt musikaliska skratt. Vänta då i all evighet, röt presten och blåste ögonblickligen ut ljuset, som han höll med sina båda händer korslagda deröfver. Flickan blef derefter temligen lätt frigjord; men hon befanns vara afsvimmad. Deremot var hon ej det ringaste klämd eller skadad. — Och hvad blef det sedan af henne? (Forts.)