Göteborgsposten – 8 februari 1871, sida 2

(Insändt). Vid Sofia Ålbertinas graf. Grafven öppnas — hvem skall hvila I dess tysta, lugna sköt? Hon hvars ande nyss fått ila, Dit den ofta väg sig bröt. Redan innan bojan krossad önk vid evighetens rand, Själen renad och förlossad Fann sitt hem i Jjusets land. Du fick ock din del af striden Under lifvets härnadståg; Men på hjertats djup dock friden Lik en ädel perla låg. Och sitt milda skimmer spred den I den krets, som blitvit din, Du ej girigt gräfde ned den Eller slöt i skalet in. Kärleksfull b!and gamla, unga, Du ditt namn gjort älskadt, kändt; Lätt du ofta gjort det tunga, Mycket ondt till godo vändt. Derför sväfvar kring den tufva, Der ditt stoft nu hvila får, Oskuldshvit, en fridens dufva, Faller mången saknans tår. Och när aftonvinden sänker Sig till hvila vid din vård, Och när nattens stjerna blanker Ötver dödens tysta gård, Ses bland skuggorna en strimma Utaf himmelsk ljusning gå, Och en hviskning vi förnimma, Som af hjertat tydes så: vI ej tårar skolen fålla! Snart vid målet — trösten er! — Vi ju se hvarandra sälla, För att aldrig skiljas mer. M-a.