Göteborgsposten – 8 februari 1871, sida 2

synpunkt är den preussiska, numera den tyska organisationen fruktansvärdt ändamålsenlig, men den medför lättheten att bringa hela nationen i krig hvilket ögonblick sSom helst, då intressena för en klass fordra det. Äfven för en soldat är den militäriska atmosferen i preussiska armeen tryckande, och det är tvifvel underkastadt om den maskin som nyss blifvit satt i gång kan stoppas, så s art dess nuvarande arbete är fullbordadt. Napoleons aningar. Rörande de åsigter kejsar Napoleon och flera andra framstående personer i Frankrike vid krigets utbrott skola ha hyst om de blitvande krigshändelserna meddelar en korrespondent till en engelsk tidning åtskilliga betraktelser, hvilka vi här återgifva, emedan de synas oss vara ett litet bidrag till belysningen af dagens historia. Korrespondenten skrilver bl. a: — Napoleon visste eller hade åtminstone en stark tro på att han aldrig skulle återse Paris. Ilan hade blifvit drifven till kriget af hofvet, som ständigt skrämde honom med att framhålla styrkan af det republikanska partiet, hvilket visat sig så fruktansvärdt då plebiscitet utfördes. Han hade vidare blifvit drifven dertill af pariserbesolkningen, af hvilken, sedan konung Wilhelm i Ems upprepat för Benedetti Cambronnes ryktbara ord, upprätthållandet af kejsardömet endast kunde köpas genom att gifva vika för dess rop: å Berlin! Att Napoleon var fullkomligt beredd på ett nederlag visar sig äfven af de anordningar han vidtog. Af personer som sågo honom hvarje dag har jag hört att han under Juli månad smekte sin son mer än ban gjort under barnets hela lifstid. Han ansågs ha tagit honom till Rhenarmen endast af fruktan att genom någon stor olycka bli skild från honom. Det var först när befalet ej längre var i kejsarens händer som han öfvergaf tanken på att ha barnet bredvid sig under striden. Detta är dock ej det enda beviset på kejsarens åsigter rörande utgången af det fälttåg, hvari han inlät sig Då Tuilerierna efter republikens proklamerande blifvit inkräktade, utvisade frånvaron af en mängd saker som man visste ha funnits der förut, hvilka åtgärder som blifvit vidtagna. De så kallade kronjuvelerna hade alla blifvit deponerade i franska banken, men ej en enda juvel tillhörande kejsarinnan personligen var synlig. Afven bordsilfret hade försvunnit. De präktiga guldoch silfverserviserna som blifvit skänkta till kejsaren af sultanen, Czar Alexander och vicekonungen af Egypten voro alla borta. Den kejserlige prinsens dyrbara vagga, en skänk at staden Lyon, kunde ej heller återfinnas. De storartade samlingar af konst:katter som Napoleon hopat i palatserna vid, S:t Cloud och Compicgne sågos ej heller vidare till. Allt detta hade för längesedan blifvit aflägsnadt. Från samma dag kriget blef förklaradt voro jernvägsstationerna åt norden och södern öfverhopade med gigantiska lådor till olika destinationsorter och innehållande den kejserliga familjens personliga egendom. Man måste förvånas öfver att ingenting härat hunnit till allmänhetens kännedom. Då Mac Mahon anlände till Marseille från Afrika, förklarade han för sin hustru att han ansåg Frankrike alldeles förloradt och att han öfvertog kommandot öfver sin armekår med den nedtryckta sinnesstämningen hos en krigare som vet att det är förbi med hans framtid. De som fingo kännedom om detta samtal anklagade Mac Mahon för att vara sföråldrad. Då han anländt till Paris hade han ett flera timmars enskildt samtal med kejsaren, hvarunder han öppet sade honom sin mening. Anklagelserna blefvo allt starkare och uppskjutandet af Napoleons afresa i tolf dagar — följden af detta samtal — tillskrefs endast kejsarens illamående. Kejsarinnan tycktes ej dela kejsarens äsigter. Vid afskedsmiddagen i S:t Cloud befallde hon anföraren för gardesgrenadiermusiken att låta spela upp Marseillaisen såsom en angenäm öfverraskning åt kejsaren, och det var först då hon såg kejsaren bli helt blek som hon lät musiken upphöra och brast i tårar. I detta ögonblick tycks hon ha insett sanningen. Hon öfvergat tanken på att påyrka kejsarens paradridt genom Paris och följde honom sjelf till jernvägsstationen vid S:t Cloud. Ingenting af allt detta ådrog sig ringaste uppmärksamhet, vare sig af hofvet eller befolkningen, ej heller hade vi ringaste föreställning derom då vi sågo kejsarens lysande ankomst till Metz. BR NEE — — nt — LL — AAA A