Göteborgsposten – 8 februari 1871, sida 2

liga vägen voro 0 öfverhöljda af ett snötäcke. Han lyckades dock vältehållen uppnå den gamla kyrkan och inträdde i densamma, ledande sin häst vid handen. Han låste dörren invändigt och snart voro kolen i hans smedja hvitglödgade. Bälgarne tycktes öfvernaturligt högljudda denna natt i den djupa tystnad som för öfrigt rådde. Fönstren voro öfverdragna med snö, som gjorde kyrkan ännu mörkare, ehura i några fönster snölagren glänste spöklikt hvita och kristallartade i skenet från smediun och två små jernhalster som han satt upp i ett monument. Två högar af snö lågo i midten af altaret allåcles under öppningarne i taket och dessa ökades fortfarande af stora fallande snöflingor, hvilka glänste som diamanter då de passerade genom det område som belystes af de hvita kolen. Oh, hvad den gamla kyrkan såg hemsk ut derna natt: ungdom och lif tycktes ha gjort ett oberättigadt intrång i en sådan plats. Henry kunde ej uthärda der på det sättet. Han tog ett par ljus, ställde dem i buteljer, bar dem till fönstret i vestra delen af kyrkan och påtände dem. Detta fönster var det enda som var något skyddadt genom äterstoden af ett tätt jerngaller utanför och ett qvinaligt helgon stod innanför afbildadt i färgadt glas. Nyssnämnde medel afbröt det hemska mörkret och helgonet strålade i ljusskenet. Henry fattade åter sin hammare och lät kyrkan genljuda af dess slag. Men såsom det ofta hände honom nu öfverfölls han på orätt tid af en sömnsjnka, som tilltog allt mer och mer. Färgäfves sökfe