Göteborgsposten – 7 februari 1871, sida 1

2—.——27————— inom riksdagen som i första rummet skola behandla regeringens förslag till landtförsvarets ordnande? Äro de detta uppdrag vuxna? Ega de den sakkunskap som dertill erfordras? I afseende på Första kammarens val skall svaret utan all gensägelse blifva: det är i alla afseenden tillfredsställaude och kammaren värdigt. Men, tyvärr, samma omdöme kan ej lemnas om Andra kammarens val i dess helhet. Det är resultatet af en öfverläggning inom landtmannapartiet, der man i första rummet såsom ett absolut vilkor uppställde för dem som i utskottet insättas, att indelningsverket skulle upphäfvas, och att med detta vilkor till utgångspunkt skulle utskottsledamöterna vidare handla enligt föreskrifter som efter hand lemnades dem. Efter den sålunda uppgjorda och antagna operationsplanen blef det af nästan ingen betydelse hvilka af partiet i utskottet insattes, blott ett par säkra ledare utkorades, hvilka kunde föra partiets talan och angifva för de öfriga antingen ett nej eller ett ja skulle tagas vid förefallande voteringar, och dessa ledare voro naturligtsvis alls icke angelägna att vid deras sida andra insattes än som intogo den anspråkslösa befattningen såsom kombattanter, hos hvilka ingen sakkunskap utan blott absolut lydnad fordrades. Då således till ledare för Andra kammarens utskottsledamöter kreerades kapt. Mankell och hr Sven Rilsson i Österslöf — antagligen torde frih. Ericson få nöja sig med befattningen såsom tamburmajor —, så kunde de öfriga fyra ledamöterna gerna tagas i högen, hvilket ock skedde. Antager man att dessa fyra, hrr Jan Andersson i Ryssby, Per Engman, J. E. Johansson och S. F. Norn, med sina öfriga egenskaper förena den af blygsamhet — och jag förmodar att det företrädesvis varit den som afhåällit dem ifrån att med någon märkbar effekt förr ingripa i kammarens förhandlingar —, så torde de sjelfve blifvit icke obetydligt öfverraskade att undfå ett förtroende, hvilket allmänheten åtminstone anser böra förenas med ådagalagd och erkänd sakkunskap. I reserven, d. v. s. såsom suppleanter, insattes hrr O. Olsson i Olebyn, G. Erikson, 0. F. Pettersson och Nils Nilsson i Asarum, och skulle någon med Ehrensvärds ord fråga dem: Kolonner, hvad gören I här? så är jag viss om att de uppriktigt skola svara: endast votera efter order, när vi inkallas till tjenstgöring. Om redan det är anmärkningsvärdt, att landtmannapartiet icke velat eller kunnat låta sig representeras i utskottet af personer med mera allmänt erkändt anseende, så är det ändå mera anmärkningsvärdt, att det demokratiska partiet icke för detta val uppgjort någon egen lista utan antog landtmannapartiets. Det är således påtagligt att venstern, trots sin affischerade stora patriotism, rätt gerna är med om att ytterligare förlänga vår försvarslöshet och befordra de derat följande konseqvenserna. Huru pass den med fosterländska fraser braskande venstern tager sig i realiteten klent ut i jemförelse med intelligenspartiet, ådagalägges på ett öfvertygande sätt genom att meddela den lista som af sistnämnde parti bade uppgjorts för utskottsvalet. På den sörekommo: landshöfd. Almqvist, kammarherre v. Geijer, kapt:na Mankell, Mannerskantz och Palander samt hr Sven Nilsson i Österslöf och häradshöf. Åstrand. Det skulle utan gensägelse hedrat venstern att hafva tagit denna lista i stället för landtmannapartiets; men den intelligens som venstern hyllar återfinnes blott i landtmannapartiet. Man skall emellertid ingalunda föreställa sig, att landtmannapartiet hyser fullt förtroende till sina utskottsmäns omdöme och hållning. Visst icke. Nämnde parti har ansett nödigt alt tillsätta en särskild komite, med hvilken Andra kammarens ledamöter i utskottet skola rådgöra och af hvilken de skola mottaga instruktioner huru de skola i utskottet gå tillväga. Att någon af dem velat underkasta sig en sådan komitås inverkan, hvilken påtagligen skall tillintetgöra all verklig sjelfständighet, är lika karakteristiskt som den är stridande mot riksdagsordningen, hvilken stadgar i sin första paragraf: riksdagsmännen kunna i utösningen af sin befattning icke bindas at andra föreskrifter än rikets grundlagar. På det sätt som försvarsutskottet nu blifvit sammansatt är det uppenbart, att vid de vigtigare frågornas afgörande der kommer den aflagda sedeln att vid hvarje votering gifva utslaget. Men med ett sådant förfarande skall den sannolika följden blifva, att den stora fosterländska frågan äfven denna gång blir sönI åstadkom han en viss komfort om!