Göteborgsposten – 7 februari 1871, sida 1

mot främmande stater, under det att Sverige i militäriskt hänseende kan anses utgöra en ö. De förstnämndas neutrala gräns kan således öfverskridas af neutraliteten brytande härar; så icke Sveriges. Vid detta resonnement synes vara alldeles bortglömdt att krig kan föras också till sjös, och att hafvet ej blott åtskiljer utan äfven sammanbinder. Låätom oss antaga att någon af vestmakterna befinner sig i krig med Ryssland, och att den förra anser nödvändigt för sig att ega Karlskrona till hamn för sin krigsflotta och Gotland till depåt för de armåkårer, hvilka den har opererande i norra delarne af det fientliga landet. Förutsättningen om möjligheten af ett sådant krig kan så mycket mindre anses politiskt oberättigad i vår tid som de ryska antipatierna mot Turkiet och Österrike-Ungern drabba länder, i hvilkas upprätthållande England t. ex. är så lifligt intresseradt att det näppeligen kan underlåta deltaga i försvaret af deras hotade sjelfständighet. Det är sannt att dessa makter säkerligen ogerna skulle försätta vårt land i en sådan belägenhet. Men förhållandena kunna vara sådana att de tvinga dertill. Vi behöfva dessutom ej antaga det yttersta fallet. Låt dem blott fordra en s. k. välvillig neutralitet, en sådan som efter folkrättena bestämmelser gör ett angrepp på oss af deras motpart berättigadt. Sjelfva ega vi icke förmåga att hindra denna farliga välvilja. Men hvad som under en dylik förutsättning som vi ofvan gjort är ännu troligare, det är att Ryssland, förebärande det vara bättre att förekomma än förekommas och begagnande till svepskäl vår erkända oförmåga att försvara neutraliteten af de nämnda platserna, bemägtigar sig dem. Preussens bekanta sommation till Hannover år 1866 skulle kunna i sådant fall tjena vår östra granne till förebild. Det anförda exemplet är blott ett af de flera för vår neutralitet farliga fall, som kunna förekomma: De faror som hota oss, äro många och stora ifall vi förblifva försvarslösa; de äro få och obetydliga om vi utgöra ett folk som förmår häfda vår sjelfbestämningsrätt; detta är och förblir vår innerliga öfvertygelse.