Göteborgsposten – 6 februari 1871, sida 2

sjelfva glimmade i fullt ljus och visade de strimmor ocl släckar som tid och luft förorsakat samt skuggan af ett gigantiskt hästhufvud; och liksom den upplysta delen tyck: tes vara i eld och lågor genom kontrasten, så syntes den mörka delen af kyrkan rysligt mörk och hemlighetsfull och man kunde vara böjd för den tron, att när som helst ett spöko skulle träda fram ur det mystiska mörkret. Unge Little som inlåtit sig i detta företag med hela det nittonde århundradets skepticism började önska att han valt en annan byggnad för sitt arbete än just denna. Det förekom honom nästan som om han vanhelgade en graf. Men han fick snart sitt mod igen. Han såg upp mot en smal öppning i taket och varseblef en stjerna tindrande derofvan; den tycktes honom vara helt nära och en bild af det allscende ögat, för hvilka inga hemligheter äro dolda. Han knäppte ihop sina händer och sade: — Jag hoppas att Gud, som sett mig bli bortdrifven från menniskors boningar skall förlåta mig för det jag tagit min tillflykt hit, och om han förlåtor mig är det mig likgiltigt hvilken annan som blir förnärmad deraf, han må vara lefvande eller död. Derefter drog han ett hvitglödgalt stålstycke ur härden, lade det på städet och gaf det ett slag af hammaren som spred gnistor rundtomkring och gaf eko genom hela den öfvergifna byggnaden. Ögonblicket derefter blef det ett flaxande och pipande från alla håll, och en otalig mängd svarta vingar fläktade i zigzag genom hela kyrkan. Henry svängde med hammaren öfser hufvudet för att