Göteborgsposten – 6 februari 1871, sida 2

IIcälfningar i England. Ännu före det engelska parlamentets sam manträdande, hvilket nu skall ske snart, sc vi kabinettet i London falla sönder. Få mi nisterier ha helsats med en så glad förbopp ning, som det kabinett hvilket räknade Cla rendon, Gladstone och Bright bland sina med. lemmar. Det var liktydigt med ett raski framskridande på reformernas bana och er försoning mellan alla liberala partier i fredens och frihetens gemensamma arbete, Nu se yi kabinettet splittras, död, sjukdom och tvedrägt skilja dess medlemmar ifrån hvarandra. Clarendon är död, Bright är sjuk, Öiway, själen i utrikes politiken, har utträdt för allvarliga menivgsskiljaktigheters skull, äfven sjöministern Childers träder tillbaka. Sympatierna för Frankrike stiga med hvarje dag; den stämning, som rört sig redan länge på diupet af det engelska samhället, börjar bemäktiga sig äfven de högre lagren; en alltmera afgjord folkvilja visar sig; den engolska statekonstens oförmåga att kunna antingen förekomma kriget eller åtminstone hejda det efter kapitulationen vid Sedan klandras med ökad enstämmighet; de af Preussen uppställda fredsvilkoren ha väckt formlig förbittring i England; Svartahafskonferensens oförmåga att kunna någonting uträtta och den ökade möjligheten för nya krigsutbrott nedstämma briternas sinne. Kortligen, man börjar bli öfvermätt på Manchestermännens ända till spetsen dritna non-interventionspolitik och England blyges öfver sina ständigt återkommande diplomatiska nederlag. Otway har också nyligen sjelf uppträdt offentligen mot denna sjukliga giktpolitik, neml. på ett valmöte i Chatham, der Ouvay höll ett tal, som är ytterst märkligt och väl kommer att gåä igen under parlament s ssionen. Man bör neml. erinra sig, alt OmwWay ända tills i November var understatesckreterare i utrikesministeriot och att hans fällda yttranden icke vederlagts från Berlin, hvarest man ej ens gjort försök till en dementi. Han yttrade i detta sitt tal, att om Clarenden lefvat, så skulle troligen det krig, som blossade upp mellan Preussen och Frankrike för den apanska tronkandidaturens skull, kunnat afvärjas. Han förklarade vidare eåsam orsaken till att han lemnade sin höga och angenäma post: en allvarlig fråga, at hvilken landets ära, intressen och kauske säkerhet bero, är det omöjligt att förstå, huru en man kan inför sig sjelf och regeringen ärligt och samvetsgrannt representera staten, ulan att vara ense med sina förmän. Ilan sade angående krigets upprinnelse: Preussen tog icke tillbaka den hohenzollernske prinsens kandidatur ill spanska tronon. Tillapordt lärom, ignoerade Preussen helt och hållet denna kandilatur och vägrade att göra ett enda steg för less tillbakatagande. Prinsen afstod icke sjelf rån kandidaturen, utan hans far tog detta teg, utan prinsens vetskap ... För att utjemna risten utarbetade det engelska kabinettet ett nemorandum för konungen af Preussen, hvil