Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 3

lårda ut till det yttersta, men general Chanzys sista nederlag har krossat deras verkliga hopp om att få ljelp ifrån honom, fastän många lätsa sig hoppas lerpå, och man börjar här misstänka, att Bourbakis ramgångar i hög grad öfverdrifvits. Parisarne vilja cke, och det är förlåtligt nog, riskera att hungra hjäl, genom att härda ut till det yttersta, alldenstund det måste åtgå fjorton dagar, för att åter få Paris provianteradt, utan något hopp om hjelp för . hålla dem uppe eller göra det värdt att löpa risken. Om det väntade nya utfallet under Vinoy misslyckas — såsom alla tro, att det skall — och inga soda nyheter inträffa från Bourbaki — då skall det irma Paris efter alla sina tappert utförda strider och sin tåligt förhoppningsfulla väntan nödgas att gifva sig. Då skola vi skatta oss lyckliga, om vi kunna undslippa ännu förfärligare scener, till hvilka gårlagens endast var förspelet. Detta började sistl. Lördags afton med Flourens befrielse ur fängelset Mazas, fastän hans befriande tyckes ha försiggätt mycket lugnt. Anförarne sökte att få portarne öppnade för ett vänskapligt samtal och derefter öfvertyga vaktarne om, att Plourens vänner utgjorde en stor majoritet. Detta var allt, som behöfdes, eftersom det tills i går varit en öfverenskommen sak, att alla dylika tvister skulle, till förekommande af blodsutgjutelse i borgerlig kamp, reduceras till en enkel aritmetisk fråga. Skallarne räknas i stället för att bräckas, och minoriteten gifver artigt vika, för att komma bort och söka efter bundsförvandter, hvilkas antal kan gifva den i dess ordning en majoritets triumferande rättigheter. Flourens kom derför lätt nog ut och skyndade genast att skaffa sig ett mairie till högqvarter, då den nyckfulla lyckan vände sig och den aritmetiska olikheten uttalade sig emot honom. Han drog sig tillbaka en bon ordre, för att skaffa sig hjelp, men nattens lugn blef icke återigen stördt. Det var orätt af regeringen att icke genast vidtaga kraftiga mått och steg, för att förekomma oredan. Genom att förlägga en stark garnison till Belleville och stänga ingångarne till Hotel de Ville skulle hon sannolikt förekommit gårdagens blodiga sorgespel. Det tyckes vara en afgjord sak, att befolkningen i Belleville skall, för att göra en revolution, bli i stånd att sätta sig i besittning af Hötel de Ville, vid hvilken byggnad någon mystisk egenskap är fästad, hvilken omedelbart gör dess lycklige innehafvare till guvernör de jure såväl som de facto. Regeringen synes likväl ha velat vänta, för att se om någon vidare orolighet skulle ega rum på morgonen, och, då hon funnit allt fullkomligt lugnt, gjort föga eller intet. Platsen utanför Hötel de Ville var icke besatt med trupper, ej heller gatumynningarne till densamma skyddade, och Belleville-demokraterna kunde derför rycka ända fram till portarne och qvälja sig sjelfva med den tantaliska tanken, att det blott fanns en trappa emellan dem och högsta makten. De anlände icke förr än kl. 3, efter en fullkomligt lugn förmiddag som skenbarligen insöft alla officiela misstankar. Om hvad som då inträffade föreligga mycket, olika berättelser. Men efter hvad ögonvittnen sagt mig, och jag sjelf serare hört och sett tror jag icke, det kan vara något tvifvel underkastadt, att männen från Belleville började striden. De hade tillåtits skicka en deputation upp till Hötel de Ville, och den hade emottagits artigt, fastän dess tvenne anhållanden afslogos. Det ena var, att den borgerliga makten skulle ha företräde framför den militära, och det andra att municipalval skulle ofördröjligen hållas. Satta i förbindelse med hvarandra, tyckas de båda utgöra ett sinnrikt försök att under en ny form introducera vår gamla vän eller fiende la commune. Deputationen fördes under artiga bugningar nedför den mystiska trappan och ut genom portarne, då, kanske derför att åsynen af trappan var för mycket för den bellevilleska ärelystnaden, en andra deputation sökte att intränga med sina vänner i Hötel de Ville. Vakthafvande officeren motsatte sig det och vägrade att öppna portarne, otillgänglig för den förklaringen att han såsom fransman icke hade någon rättighet att hejda fransmäns framåtskridande. En gevärssalva afsköts efter någon öfverläggning, på honom, men utan verkan. En ny saltva följde, och hans adjutant föll svårt sårad. Då öppnade de bretagneska mobilgardister, som voro posterade i fönstren till Hötel de Ville, en motsatt eld, och en mycket besynnerlig scen följde nu. De flesta af Belleville-hjeltarne flyktade i hast undan, men några föllo till marken och eftersom en mängd af de åskådare, som kommit dit af nyfikenhet för att se hvad som tilldrog sig, äfven föllo, så trodde man först, att mobilgardisternas eld varit mördande verksam. Det är dock ovisst, om bretagnarnes första salva verkligen träffade någon. Men den besvarades tyvärr från några fönster midtemot, i hvilka en del af de upproriska förskansat sig, och från de tillstötande gathörnen. I hörnet af Boulevard Strasbourg uppkastades en barrikad. Man sköt på båda sidor i nära en half timme, då torget rensades af andra nationaloch mobilgardister som nu kommit fram, och de upproriska tystnade. Den officiela beräkningen anger offren till 5 dödade och 8 sårade — bland de senare några qvinnor och barn som ej hade tid att fly undan; men detta är dock enl. min tanke under verkligheten. Regeringen lät, liksom för att ersätta sin forna försumlighet, besätta platsen utanför Hötel de Ville icke allenast med infanteri, kavalleri, nationaloch mobilgarde, utan äfven med kanoner och mitraljöser, tillräckliga för att hålla en preussisk truppstyrka i schack. Mynningarne till de närgränsande gatorna bevakades strängt. En betydande styrka infanteri och artilleri afsändes till Belleville under en barsk general, som var fullt beredd att rensa gatorna med en kulsvärm vid första tecken till oroligheter. Nationalgarde-kompanier paraderade på gatorna tills sent på natten eller rättare tidigt denna morgon, beslutna att skingra alla de grupper, som möjligen skulle bilda sig, men der sunnos ej några grupper att skingra. Ettersom dessa försigtighetsmätt följts af mycket stränga undertryckningsätgärder, kan man hoppas, att regeringen slutligen tänker utveckla lämplig fasthet. Krigsrätternas antal har fördubblats, de politiska klubbarne ha stängts, och tvenne oursäktligt våldsamma orsaner — Reveil och Combat — af det ultrademokratiska partiet ha kraftigt undertryckts. Våldsamma sjukdomar kräfva väldsamma läkemedel, och det skall erfordras en mycket fast hand, för att förekomma förfärliga tragedier i Paris, om — och man har numera föga eller intet hopp om att kunna undvika olyckan — det förhatliga ordet kapitulation påtvingas hungriga munnar. Af detta skäl bör gårdagens sorgespel kanske knappast beklagas. Tyskarnes krigföringssätt. Med den tyska Loirearmn har följt en militärkorresp. till Times, hvilken bekräftar i en ton af sansad moderation, som derför är desto mera öfvertygande, att de tyska krigarnes framfart blifvit så vild och grym, att den tvungit sjelfva öfverbefälet till att varna dem, hvelket således bekräftar den franske dilegerade utrikesministern grefve Chaudordys anklagelser, dem grefve Bismarck nyligen sökt att 3 en denesch hlanda hart manam att I stället —2 — -OGe — — — — — D