Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 3

vänta sig af franska politici under en sådan kris, ler kapitulation, hvilken så länge och så modigt, Lv ((4ff A4 vB DY MM MAP 4e mn gar, för att vid furst Carls af Rumenien väntade afresa genast låta turkiska trupper besätta Donaufurstendömena. — Pesther Lloyd vill veta, att personer anländt från Bucharest till Pesth, de der meddelat, att surst Carl af Rumenien vidtager förberedelser till sin afresa. Från Pesth meddelas, att under debatten inom österrikiska delegationen angående de utomordentliga bevillningarne bekämpade den bekante polacken Klaczko v. Beusts neutralitetspolitik, i det han förklarade, att Bismarck sortsarande var allierad med Ryssland och motståndare till parlamentarismen. — Giskra svarade, att Beust genom sin tyska politik förtjent det österrikiska folkets tack. Österrike behöfde icke Preussens skydd och borde framför allt söka att undvika en statsbankrutt. Giskra påminte derefter om året 1866. Då hade Bismarck velat afstå från krigsomkostnaderna, såtramt Österrike ville protestera mot Frankrikes inblandning i fredsunderhandlingarne. Ministern Esterhazy hade dock tillbakavisat Bismarcks anbud. Konungen af Italien väntas i dessa dagar till Rom. — I Florens har man inom parlamentet debatterat om den lag, genom hvilken garantier skola meddelas påtvea. Utrikesministern förklarade, att man ej hade några andra förpligtelser till påfven, än dem som finnas intagna i förklaringarne i gröna boken. Den politik, som Italien följt sedan d. 10 Jan, har afsett fastställandet af principen om kyrkans frihet. De af Cavour formulerade lagbestämmelserna häfva hvarje misstanke om, att påtven skulle underkastas något slags mensklig suveränitet. Hollands ministerpresident Thorbecke skall, enligt en belgisk tidning, hafva för afsigt att framlägga för kamrarne ett förslag om att till kamrarne öfverflytta konungens rätt att förklara krig och sluta fred. Paris under dagarne närmast före kapitulationen. (Korresp. till Times). Paris d. 23 Jan. Det har ofta blifvit sagdt, att preussarne belögra icke en stad, utan en verld, och detta yttrande har kanske aldrig blifvit på ett mera slående sätt illustreradt, än genom den sällsamma mångfald af taflor, som Paris igår afton företedde. Längs den stora boulevardlininen var det icke lätt att bana sig väg genom den täta hopen af välklädda flanörer, hvilka njöto sin sedvanliga söndagspromenad lika lugnt, som om der icke fanns några bomber eller brister alls, för att störa lifvets vanliga gång. Kafeerna voro fyllda med gäster, som diskuterade vid absinten eller ölglaset, ifrigt, men mindre häftigt än man kunnat om Trochus fall och de förhoppningar, som hystes af den kraftigare Vinoy. I Theätre Francais lyssnade en talrik publik till ett af Molicres mästerstycken, alltför mycket upptagen deraf för att bry sig om de ofta inträffande och nu för dem förtrogna explosioner, hvilka ifyllde pauserna mellan skådespelarnes repliker. Massor af infanteri stodo uppställda på båda sidor om Elyseiska fälten, ingifvande de förbigående den tanken, att den nye öfverbefälhafvaren beslutat göra ett försök för sista gången, och att ett nytt utfall stundade, fastän det sista i grund misslyckats. Ingen anade troligen, att trupperna just i samma ögonblick behöfdes för att göra tjenst knappast en sjettedels svensk mil derifrån, i hjertat af Paris, och att franska kulor, som stöpts för att användas mot preussarne, höllo på att genomborra franska hjertan. Under det att en del medborgare applåderade Tartuffe, sköto andra på hvarandra från fönster och dörrar öfver den öppna platsen framför Hötel de Ville. Under hela tiden hördes nästan ständigt de preussiska bomberna, liksom för att lösa gåtan till de sällsamma scener, som tilldrogo sig i Paris, och svarsskotten från de franska fästena. En fjerdedels timmes promenad från boulevarderna eller Theåtre Francais skulle fört en inom skotthåll för de nedfallande bomberna. För taflans fullständigande bör jag icke glömma de tysta, aftärda hopar, som, förnämligast bestående af qvinnor, väntade uttröttade men tåliga utanför dörrare till någon slagtareeller bagarebod, tills deras ordning slutligen kom att få sig en liten bit kött eller bröd. Det var förnämligast i Belleville, som jag såg dessa grupper, hvilka, då jag passerade, dem (kl. 2), minskats till små dimensioner. Dessa arma menniskors lidande är kanske icke tillräckligt tragiskt, för att ådraga sig mycken uppmärksamhet eller medkänsla. Det allmänna medlidandet är för mycket sysselsatt med döda eller sårade krigare, för att bry sig om gamla qvinnor, hvilka vänta på en gata, tills deras tur kommer att köpa bröd. Men det oaktadt har deras elände icke varit den minsta af de olyckor, som de preussiska skriftställare så belåtet yfvas öfver att ha åsamkat Paris; och det har beklagligtvis på sista tiden blifvit med hvarje dag ännu värre. Menniskorna måste nu former la queue, såsom det kallas, och vänta på kött, bröd, ved, chokolad, — ja, på nästan hvarje förnödenhetsartikel. Någras nästan hela dag och krafter förnötas på allt detta väntande. Lyckligtvis har väderleken blifvit mil dare. Ett förlängande af detta väntande skulle blifvit outhärdligt, om den stränga kölden fortfarit. Att stå sina fyra timmar i snömodd ända upp till fotanklarne, under det att termometern är långt under fryspunkten, eller under ett häftigt regn, det är kanske ännu värre, än att stå dubbelt så många timmar i ett väder, som kan kallas jemförelsevis angenämt. Det har åtminstone bidragit till att döda en hel del folk — några ha plötsligen sjunkit ned och nästan dött på fläcken — och uisätt frön till sjukdomar hos många tusende andra. Sådana förhållanden som dessa kunna förklara det faktum, att parisarnes tålamod pröfvats öfver dess förmåga att uthärda och att massan (populace) ser ut, som om den till slut skulle uppfylla hr Bismarcks förutsägelser. Det underbara är, att dess tålamod icke svikit för länge sedan. Jag tviflar på, att äfven de mest sangviniska iakttagare någonsin hoppats, det lugnet i Paris skulle kunna upprätthållas, så fort som bristen på föda började att göra sig känd, samt frågan om svält elen fred afträdandet af Elsas och Lothringen, anföra följande utdrag ur Bismarcks egen berättelse af d. 27 Sept. förl. år om dessa underhandlingar och äfven ur Favrees, hvilka båda berättelser i denna punkt i det närmaste öfverensstämma. Bismarck: I afseende på våra fordringar för ett senare fredsslut, har jag uttryckligen sagt hr Favre, att jag skulle förklara mig öfver de at oss e,n.. A 2 — —— O— — WD AN rn Ö —