Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. V. Den 31 Januari. Då den k. statsverkspropositionen diskuterades i Andra kammaren sörmälde flera talare att de skulle yttra sig omständligare, när den k. propositionen om landtsörsvaret blifvit till riksdagen aflemiad. Då den igår till remiss föredrogs var det således som de nyss antydda talarne skulle int:ia deras högtidligt afgifna löften; men — vi lefva i ötverraskningarnes tid, och det var måhända derföre som af samtlige talarne vid förra tillfället endast två uppträdde nu, neml. hrr Jöns Pehrsson och Tornfelt, hvaremot åtskilliga nya talare läto sig athöra. Tillfället att skärskåda landtförsvarspropositionen och att gifva det utskott som kommer att behandla den goda vägledningar blef af ganska få begagnadt. Endast en talare, kammarherre G. v. Geijer, hvilken först uppträdde, bemödade sig att åt diskussionen gifva en högre lyftning. Han tycktes vara fullt belåten med hvad som blifvit föreslaget rörande beväringsinrättningens och vapenötningarnes utveckling, men ogillade att regeringen höll på indelningsverket för åstadkommande af den erforderliga stammen. D:r Leijer var endast belåten med forslaget i den punkten som afsåg inrättandet af en särskild fältläkarekär. För öfrigt hade han mycket att orda om försvarets ordnande på Gotland, som han ansåg böra bli likställigt med det på fasta landet, men straxt derpå medgaf han, att förhållanden finnas på Gotland som göra särskilda bestämmelser nödvändiga. Den andre representanten för Gotland, br Kolmodin, som förut alltid uttryckt sig klart och bestämdt, tycktes, sedan han drabbats af missödet att blifva tvångsvis återvald, men fromsint underkastat sig detta tvång, nu hafva förlorat sitt klara framställningssätt. Han ordade i åtskilligt på samma sätt som hr Leijer. Vore det på Gotland ordnade försvarsväsendet fullt ändamålsenligt, så borde det intöras i hela landet, och omvändt, vore det på fasta landet bättre, så borde äfven Gotland deraf komma i ätnjutande, men med de modifikationer som Gotlands isolerade läge betingade. — Det förekom mig, som yttrade sig båda dessa talare och de etterföljande vida mindre, eller egentligen icke, för att lemna vägledningar för utskottet, utan för att låta sina komitenter veta, att de hade representanter med mältöre äfven vid riksdagen, att de kunde uppträda i en stor fråga, och att de väl anlitade stora fraser tör effektens skull, men med strängt iakttagande af komitenternas rätt — och lite till. Derföre utbredde sig hr Per Nilsson i Espö med mycken pathos om den oatvisliga pligten att underkasta sig stora uppoffringar för det gamla, kära fosterlandets försvar, men indelningsverket borde afskaffas och det, försäkrade ban, var alls icke egennyttigt taladt. Kommmistern Törntelt, som nu icke uppträdde på gamla viset utan mera allvarligt, ville icke att indelningsverket skulle upphätvas, och hr Jöns Rundbäck, som hittills vid frågans behandling sade sig hafva begagnat tystnadens vältalighet, var icke nöjd med mycket i det föreliggande förslaget, dock något, t. ex. att nu vore meningen att både läkare och prester i värnepligtsaldern ej skulle dispenseras, och så lät han förstå att de senare voro särdeles användbara vid ambulansen. För öfrigt talade han mycket djupsinnigt, så att nog har statsutskottet i honom gjort en stor acqvisition. Naturligtvis ansåg sig hr Jöns Pehrsson ovilkorligt törpligtad både att uppträda och utdöma det framlagda förslaget, hvars antagande skulle bli en olycka; men lika olyck