Göteborgsposten – 1 februari 1871, sida 2

Från Utlandet. Vill man tanka sig en roman, ett äfventyr, en saga, så behötver man, utan att ega ett uns fantasi, endast i minnet återkalla de sista fyra månaderna, hvilka omfatta tiden för Paris belägring. Då Paris fullständigt cernerades af tyskarne, antog man allmänt, att staden icke skulle kunna hålla sig en månad, att inre oenighet och bristen på lifsförnödenheter skulle tvinga den att gifva sig, ätven om fästena voro tillräckligt starka, för att motstå ett angrepp, och äfven om det fanns tillräckligt med kött, bröd och vin för att uppehålla lifvet. Paris har hållit ut i mer än 4 månader, i fulla 130 dagar. Det vard. 19 September, endast sjutton dagar efter det kejsaren gaf sig fången vid Såsan och blott femton dagar efter den nationala försvarsregeringens tillsättande, som Paris inneslöts af de tyska trupperna utan något annat motstånd än den lilla striden vid Villejuif. Jules Favre infann sig hos Bismarck på Rotschilds slott Ferribres och försökte att inleda en underhandling, hvilken dock var omöjlig med det program, vid hvilket han då orubbligt fasthöll: Åeko en sotsbredd jord, icke en sten från våra fästningar, och den franske utrikesministern återvände till den omringade staden. Denna belägrings historia skall fängsla många kommande slägten; den är ett verkligt Äfventyr, och densamma omfattar en sådan uthållighet, ett sådant hjeltemod å sjelfva befolkningens sida, att Frankrike städse skall kunna förtälja den med ära, om också den slutliga utgängen icke motsvarat de stora uppoffringarne. Under det Paris hållit sig, ha sästningarne Toul, Strasbourg, Soissons, Schlettstadt, Metz, Verdun, Neuf Breisach, Thionville. Phalsbourg, Montmådy ock Longwy efter hvarandra kapitulerat, och den tyska hären har efter en följd af blodiga strider utsträckt sitt herravälde till Rouen och Havre mot norr, Tours och Le Mans mot sydvest, Dijon mot sydost. Med hvarje vecka, som förgått, har den ofantliga, på en så liten areal sammanpackade besolknidgen måst finna sig i nya försakelser. Oxar och får voro snart förtärda, hästar och åsnor söljdedefter, så höll man till godo med