Göteborgsposten – 31 januari 1871, sida 2

kommit oss till handa. Det innehåller först en både med värme och med sans och klarhet skrifven uppsats at J. A. Hozelius angående Värt Försvar, hvilken torde vara sörtjent af särskild uppmärksamhet. Förf. påpekar, hvilket omätligt steg framåt försvarsfrågan tagit under det sista haltva året. Allisedan vårt sista krig för nära 60 år sedan har hon legat fullkomligt nere. Man bar visserligen framställt förslag till lagar om stora krigaremassors användande till ett blifvande försvar och ej sparat på ord om hvilka underverk dessa massor skulle göra, men så snart fråga blef om öfning och vapen åt blott de trupper, vi redan ega, samt åt dem, som redan befintlig lag kallar under sanan, så saknade man tillgångar. Nu är det annorlunda. Från landets alla kanter höjer sig ett manligt rop om erhållande af ett starkt försvar, ej på papperet utan i fält, ett rop, höjdt med full insigt af, att uppoffringar måste ske, med uttrycklig fordran, att nödiga utgifter ej må sparas. Denna omkastning ha de blixtsnabba krigshändelserna verkat, hvartill komma intrycken af det spända förbällande, hvari vi stätt till Tyskland, sedan detta så ovärdigt och nära våra egna gränser styckade vårt trändeland. På grund af denna maning har ock regeringen beslutat framlägga ett nytt förslag till försvarsverkets ordnande, hvartill hon desto heldre tvungits, som Sverige at alla Europas land är i närvarande ögonblick det mest försvarslösa.s Vår indelta armå och våra värfvade fottrupper utgöra i anseende till sitt rirga antal neml. icke någon armå, utan blott en stam, hvilken ej blir krigshär törr än genom allmänna beväringens tillkomst, ty vår beväringsstyrka är eller bör vara så stor, att då ur vår stamtrupp till fots uttages behöfligt antal, för att fullständiga behofvet af underotficerare, korporaler och vice korporaler, står endast ett rivga antal egentliga stamsoldater qvar. Vår beväring år således icke en förstärkning till armön, utan utgör sjelfva armån och bör derför också dertill bildas. Vill man heldre kalla henne en solkbeväpning, så är detta namn också godt, endast man dermed förstår ett ej blott till vapen trädande, utan ett i vapen ötvadt folk. Men derför äro också fem åldersklasser för beväringen löjligt ringa. Man har hitintills hos oss trott 100,000 man på krigsfot vara det högsta antal, landet kunde uppsätta, väpna, kläda och utrusta — d. r. 8 22 pret af vår befolkning. Ehuru det nu är tydligt, att denna siffra är den minsta antagliga och ringare än hvarje annat lands, så lemna dock icke våra fem beväringsklasser ens 100,000 man i fält, utan blott 90,000. Då häritrån drages första klassen, som är rekrytklass och icke bör genast sändas i elden, så är hvad som återstår, tillsammans med 30,000 mans stamtrupp, nätt och jemt hvad som fordras för att uppställa 100,000 man. Men dessa skola vid minst samma styrka underhållas, för att fylla de led, som genom sjukdomar och fientliga kulor kunna glesna. Äfven våra få fästningar fordra besättningar. Vårt vidsträckta land kan dessutom icke blottas på manskap, för att samla allt i vissa landsändar. Nödvändigheten bjuder derför att, utom rekrytklassen, ytterligare ett större antal åldersklasser skall kunna påräknas. Det är dessa orsaker, som föranledt krigsministern att föreslå 20 års värnpligt, så tördelad: 7 år i lnien eller aktiva armån, 5 år i krigsreserven eller landtvärnet (1868 ärs förslag upptog blott 3 år) och 8 år i landstormen eller ortförsvaret (1868 års förslag upptog 10 år). Tolf åldersklasser, tördiga att efter hand utgå, lemna endast något mer än 190,000 man, eller 444 pret af vår besolkning och, med inberäkning af stammen, 5 pret. Schweiz, hvars neutralitet dock är garanterad, uppställer 6 pret. — Värnpligtens aldersutsträckning utgör således den första grundsatsen i den nya organisationen för vårt sörsvar. Värnpligtens ovilkorlighet är den andra. Alla, utan undantag, skola gälda samma blodI skat till sadernes andet, och friköpning och lega försvinna enligt det nya förslaget. Den I ordning, noggrannhet i det lilla, lydnad, uni dergifvenhet, allvar och pligttrobet, som under ett humant och bildadt befäl, såsom det i svenska, läres i ledet, är en ganska god skola j och en vägledning till laglydnad, inflytelserikare. ju allmännare skolan är. Att kunnigi heten och vetandet, då de nedstiga i de djupa i leden, blifva förmonligare för stiiden, är gifvet, liksom att ett krig blir en starkare känd snationa angeligenhet. då det utföres af alla klassers barn. Från all vapenpligt äro dock t undantagna: lytta, sjuka eller kroppsligt svaga, samt ende sonen till orkeslösa töraldrar, vissa behöfliga vapenarbetare och de i allmän tj-nst anstälda, som konungen i och för rikets nytia och behof vill srikal a. Af dem skall dock särski d värnskatt, såsom i Schwelz erläggas, Förf. tror, att bevärimgens öfningstid bliivit i kvigsministerns nya torslag fö längd så, att första beväringsklassen får lika lång ölningstid, som indelta armåns rekryter eller 142 dagar; andra och tredje klasserna tå 30 dagars osningstid — ivalles så edes 72 dagar, OÖmsklet vore att de andra akt va åldersklas——— P—— —————