Göteborgsposten – 31 januari 1871, sida 1

näshamnen, som aldrig tillfryser (utan blott belägges med körbar is), en stor vinterexport skulle ästadkommas, och generalpoststyrelsen blef pressad att anställa försöket med Sofia. Men det börjar blifva mer än sannolikt att dess befälhafvare, ehuru oforfärad, saknar den navigationskunskap som absolut erfordras, hvaremot den varit tillräcklig för postångfartyget Polhems förande mellan Wisby och Westervik. Den sedvanliga balen på kungliga slottet å Carlsdagen uteblef i år tillföljd af hofsorgen, och af samma skäl äro både Amarantoch Innocencebalerna uppskjutna till längre fram på våren, Någon af de första dagarne i nästa månad afreser konungen till Kristiania, sedan nu å hela nordvestra banan skenor blisvit utlagda, så att den kan för denna resa trafikeras. Äfven i år ha flera riksdagsmän trån landsorten åtföljts hit af sina familjer, hvilka flitigt deltaga i de nöjen som butvudstaden erbjuder. Åtskilliga riksdagsmän bebo magnifika våningar, andra åtnöja sig med de aldra anspråkslösaste bostäder. Åtskilliga ha eget hushåll, andra intaga sina middagar på hotell Rydberg eller Sude, andra i Berns salong eller å Frimurarekällaren å 1 rdr personen, andra på Odeon-källaren å 75 öre; men här finnas också de som kunna få sin middag för 50 öre och hvilkas hela dagkostnad gär till 2 rdr, då såsom följd deraf mer än två tredjedelar af hela riksdagsmannaarvodet utan svårighet kan läggas upp. Jag behöfver väl icke säga er hvilken utomordentlig talang m:ll Signe Hebbe eger att tjusa och fängsla en grupp at konstkännare. Lemnar hon för några dagar hutvudstaden, så gripas de af ett djupt vemod, och utsträckes frånvaron till några veckor, så tråna de nästan bort. För andra sångerskors allra ljufvaste toner äro de då nästan dötva, och lyssna de till dem så är det blott at pligtkänsla. Men så återkommer m:ll Signe, och de komma åter till lif, till fullt lit, och de blifva snart åter öfversälla. Så bevekas hon af deras enträgna böner och hon uppträder; de bli mera hänryckta för hvarje gång de höra henne. De se uppå hvarandra fast, på samma gång de rysa, de fatta pennan med stor hast och allas ögon lysa. Ja, hon är för dem den ideala gestalt som mästaren velat frammana, hon ensam kan höja sig till sublim pathos och koncentrera sig till utomordentlig energi; hon förefaller valltid fulländad och går ändå Lalltjemt framåt.. Hvar hon slutligen skall stanna veta de ej; men väl vore det om aldrig Christina Nilsson kom hit, ej derföre att de icke i henne skulle bli rysligt betagna, men hvad skulle de väl kunna skrifva om henne, som de ej redan användt i afseende på m:ll Hebbes förherrligande? Eudast ett bevis på deras hänförelse återstode att anlita — det att knäfallande anhålla om tillåtelse att bli dragare för hennes vagn; men tänk om den skulle vara dem för tung? Mill Alma Dahllöfs uppträdande här har, som ni torde hafva observerat, blifvit olika bedömt: välvilligt och uppmuntrande af några konstkännare, strängt, nästan nedslående at andra, hvilka icke ville taga hänsyn till den indisposition som för aftonen besvärade henne. De stränga konstkännarne uppställde fordringar på en fullt utbildad talang och några sågo med omilda ögon att hon protegerades af personer tillhörande den finare societeten. Således lite afund också, till och med af konstnärer, som icke erinrade sig att också de, när de voro unga och började sin bana, varit utsatta för andra konstidkares jalousi och kotteriernas diktatur. Göran.