Göteborgsposten – 30 januari 1871, sida 1

kring i verkstäderna och gör era iakttagelser öfver de olika sätten på hvilka man förspiller sina lif, antingen i ett ögonblick genom olyckshändelser som kunnat förekommas, eller genom att låta det långsamt gnagas bort af filspån, ångorna af svafvel, bly o. e. v. — Sir, sade Henry, jag fruktar att jag ej skall förtjena mina penningar. Jag har ej stor lust för soken. — Hämnd är hvad som leker er i hågen, ej filantropi — hvaba? — Ja, doktor, svarade Henry i det hang mörka ögon gnistrade. — Ja, det är helt naturligt. Men villfar min önskan nu, så skall jag kanhända villfara er om ett par månader härefter. Jag tror att jag skulle kunna lägga min hand på den man som försökte spränga er i luften, — Huru, sir! Ah! säg mig då det och sedan skall jag utföra så många filantropiska värf ni behagar. Men huru kan ni veta det? Dessa handlingar hållas så hemliga som grafven. — Och huru ofta har ej grafven uppdagat sina hemligheter för män med iakttagelsetörmåga? Samma dag attentatet skedde mot er, gjorde jag en anmärkuing och kom genom min koust till en slutsats. — Huru! genom läkarekonsten? — Nej bevars; genom min andra konst, den för hvilken jag ej tager betalning: konsten att sätta mig sjelf i annat folks ställe. Jag vill omtala det för er. Under det ni låg på marken på mr Cheethams gård, gaf jag akt på arbetarne. Alla ansigten visade uttryck uf medlidande —