Göteborgsposten – 30 januari 1871, sida 1

alla utom ett enda. Detta tillhörde en man, hvilken såg ut som om han vaknat upp ur en dröm, Han såg pi en gång vild, bestört och förvirrad ut. tAh! sade jag för mig sjelf, huru kommer det sig att ni är så olik era Kamraier?Genast satte jag mig rielf i hans ställe. Jag uppbördo att vara Democritus, den skrattande filosofen i Hillsborough, och blef en rå okunnig arbetare. Derpå frågede jag min antagonist, dot vill säga mig sjelf, hvarföre jag stod och blängde på den skadade mannen på det sättet? Var ni inblandad i den brottsliga handlingen? sade jag till mig sjelf. Nästa steg var att sätta mig i den brottsliges ställe. Jag gjorde det och visste att jag, den brottslige, begått brottet för att behaga föreningarne, och stt jag derföre väntade att alla föreningarnes arbetures sympatier skulle vara på min sida. Vidare kom jag till det resultat att jag aldrig föreställt mig att jag skulle förorsaka mitt offer ett sådant lidande. Men hvad blef följden häraf? Jag såg nu den lidande personen, mitt offer, och jag tyckte ej om min egen handling; jag fann alla mina kamraters sympati vara på hans sida, och att jag skulle ha blifvit föraktad, förbannad och kanske dödad på stället om jag yppat min handling. Jag blef nu åter d:r Amboyne efter den sålunda uppställda teorien, hvilken jag jemförde med det ansigte jag skådade; båda passade in på hvarandra, och jag såg den brottslige framför mig. — Alli detta är mycket djupsinvigt! — Låtom oss tillsvidare lemna alltsammans åt sitt värde och öfvergå till ämnet. Här har ni kort som I mna er, i egenskap af min kommissionär, tillträde till alla verk