Göteborgsposten – 25 januari 1871, sida 1

Boktryckeri — — 181. För någon tid sedan sågo vi en af våra publicistiska kolleger i hufvulstaden jubla öfver att vid sistförflutna riksdag den ena statsmakten (representatioven) skulle lyckats eröfra åtskilligt af den andra statsmaktens (regeringens) vilde, hvarvid den lhille jublaren förmodligen hufvudsakligen tänkte på utgången af striden om de s. k. ordinarie anslagen. Denna erötring förmenades vara förra rikedagens egentliga politiskavinst. Det är på detta förvända äskädningesätt, hvilket synes 038 bära vittnesbörd om ett politiskt omyndighetstillstånd hos dess egare, som i grunden äFven den förenämnda minire välvilliga och ohördt dömande kritiken hvilar. Man föreställer sig nemligen de båda statsmakterna såsom fientliga makter, och den bittra striden dem emellan såsom uttryck tör politiskt lis. Helt annorlunda tänkte sig vår grundlags suftare saken. När de noggrannt afvägde och fördelade statsmaktens förrättningar mellan tvenne ; myndigheter: regering och representat on, var det meningen att ur dessas harmoniska samverkan, icke ur deras strid, den vidare utvecklingen i politiskt hänseende skulle framgå. Låter man denna lagstiftarnes uppfattnivg af saken fortfarande gälla, så blir ock den synpunkt en annan, ur hvilken man anser sig böra betrakta en regeringens fordran om anslag. Man bemöter densamma då icke med samma misstroende, som egnas t. ex. årsråkningen från en person, af hvilkens benägenhet att öfvertaxera man eger förutzående erfarenhet, utan ötvertygad att regeringen lika motvilligt begär anslagen som folket bifaller dem, skrider man till pröfningen visserligen ned allvar, men tillika med aktning. Den stora till ett belopp a ej minire än 17 millioner rdr sig sträckan e fordran på nya skatteutgifter, hvilken regeringen ställt på representationen, är vid första anblicken egnad att väcka svåra betänkligheter. Men ett närmare aktgifvande på saken mildrar i mycket stundens första intryck. Det är icko ett tlllfalligt behof, eom man här afser att fylla, utan ett behof hvilket i en mansålder förefunnits och hvilket, såvida det nu blir fyldt, skall för decenn er visa sin verkan såsom bidragande till att göra vårt lands försvar starkt och kraftigt. I enlignat med dess ändamål kommer ej heller bevillaingen att särskilt hårdt drabba deu nuv. generationen af ekatteg fvare, utan att fördelas öfver sådane under en tidrymd af tolf år. Hvilka äro nu de ändamål, för hvilkas törverkligande folkets ekatteföm ga på olvannämnda tält skall tagas i an-pråk? Såsom den största bland uigiftsposterna möter et anslag på nära 4(, mill. till insanterigevär och kopparpatroner samt 111 mill. till artillerimateriel, eåväl for fältsom positionsartillerieta bahof. Dessa utgifter äro sådana som hittills af alla medgifvits vara nödvändiga. Ålven de. hvilka anse att alla storartade organisationsplaner äro ötverflödiga och att skarp skyttar eller solket i vapen är framti tens tilljyllestgörande försvarssorm, erkänna dock att vapen böra sinnas. De hafva åtminstone erkännt detta, ända till dess frågan kommit fram i form af anslagsfordran. Betydliga summor tagas vidare i anspråk för utrustandet af just den folkbeväpning. som alla önska skola komma till stånd, antingen den nu tänkes såsom en fristående institnt:on eller såsom infogad i en beständig stam. Toll beklädnad, personel utredning m. m. af fyra klasser beväring fordras 231 mill. tll baracker å beväringens mötasplatser 350 000 rdr, till anordnande af vapanförråd för landistorrsen 150,000 rdr o. a v. Bland byggnadsbehof står såsom det främsta Svea artilleriregementes etablissement med en million; ett bebof eom, om vi icke misstaga oss, var ett 8lridsäpple redan på de forna mänds-iksdagarnes tid. Men den rubrik, som tynger mest i vågskålen är dock hefästningarne, i det för fortsättande af Karlsborgs befästarde samt uppbyggande af förådshus derstädes fordras 1 2 mill, tör Waxholm något mer än 1 mill., för Karlskrona 344 mill. och för anläggarde af depöt och befästningar i Norrland 750,000 rdr. Det finnes skäl att antaga, det den opposition mot regeringens fordringar. hvilken icke lär uteblifva synnerligast kommer att vända sig mot sistnämnda poster. Vigten af befästningar har nästan blifvit bortglömd i vårt land. I forna tider egde vi länder, som voro ett slags utanverk till moderlandet och i dem voro ock företrädesvis stödjepunkterna för våra arnåer, de stora depöterva för våra aktiva häars för äder, förlagda. Vi hade älven en lIotta, ett flytande värn, som var våra motstånlares antallsmede! i detta hänseende vuxen,