Göteborgsposten – 24 januari 1871, sida 3

telser, till hvilka äfven red. af sagda blad ansluter sig, i det den yttrar: Alldenstund vi uttalat vårt lifliga bifall öfver den af Tyskland vid krigets början uttalade grundsatsen att vilja (derför att det ej kunde annat!) respektera egendomen till sjös, så kunna vi, fastän vi under kriget så mycket som möjligt afhålla oss ifrån hvarje kritik, nu omöjligen förklara oss öfverensstämma med uppgifvandet af denna grundsats, utan att man anför för oss mycket vigtiga skäl för det ändrade beslutet, och vi finna ej, hvarifrån dylika skäl skulle komma. Vinsten för sjökrigets teori var uppenbarligen mycket stor, den skada för Frankrike, hvarifrån vi atstodo, mycket ringa. Vår flotta har uppriktigt sagdt oaktadt all sin duglighet, på hvilken vi icke tvifla, under kriget icke visat någon stor handlingskraft; ty dess handlings lust våga vi med säkerhet förutsätta. Och om icke plötsligen måhända en hel eskader af krigsskepp under tysk flagg kommer brusande från Amerika, så veta vi ej rätt, huru vi skola uppbringa franska priser, oh Det är på en dylik eskader af kapare, som man litet hvarstädes väntat. Den kommer väl; och skulle den äfven uteblifva, så kunna vi väl åtminstone hädanefter hoppas att slippa i svensk tidning läsa berömmande uttalanden öfver det humana krigföringssätt, Ty kland iakttager till sjös — der det humana hittills föranledts af vanmakten, men väl skall ösvergå till samma brutalitet som i land, då vanmakten afhulpits. Tillståndet i Paris. (Ballongpost till ÅIndep. belge!.) Den 14 Jan. Bombardementet fortsättes, än hättigare, än långsammare. Man har äfven börjat kasta petroleumsbomber. Resultatet är dock ständigt detsamma: otillräcklighet i afseende på krigsmedlen och tilltagande förbittring hos befolkningen, få offer, några förorsakade skador samt få snart släckta eldsvädor. Under hela tiden har intet bombardement i belägringshistorien uträttat något, utan tillhjelp af hungersnöd eller ett häftigt slutligt anfall. I Paris, hvarest projektilerna icke kunna nå Seinen och der beskjutningens gränsor, med några få undantag, icke gå öfver qvarteren St. Sulpice och Odeon, är det lätt att skaffa den hotade befolkningen tillflykt i den oerhördt stora stadsdelen på högra Seinestränden, af hvilken blott den nordvestra delen är utsatt för beskjutningen, ja till och med i den del af staden på venstra flodstranden, hvilken de till största delen mer bullrande än förstörande projektilerna icke kunna uppnå. Allt hvad som följer deraf, är en stigande förbittring hos innevånarne, och när man försäkrar att Frankrike är i händerna på en diktator, som utan den stora massans önskan tillvällat sig makten att göra motstånd, så kan jag försäkra, att detta minst hvad Paris angår är förhållandet, men att man här beskyller general Trochu för overksamhet och för en allför ridderlig återhållsamhet mot att begagna vissa förfärliga repressalier, som vi tro oss kunna använda, när vi så finna för godt. Det har aldrig i Paris herrskat en större enighet an nu; demagogernas klubbar äro tomma och de nyfikna, hvilka utgjorde största delen af åskådarne, äro ledsna vid att bevista mötena, och talarne äro traetta af att vara de röster, hvilka ensamt ropa i stormen. Följden är, att de blifvit stängda den ena efter den andra. En tarke, en önskan är blott rådande: icke att kapitulera, men att låta våra provinsarmåer få tid att närma sig Paris, ech åt öster afskära preussarnes förbindelser med Tyskland. Vi veta för väl, att våra trupper icke äro krigsvana, och att de ännu komma att blifva slagna; men vi vilja med vårt långvariga motstånd ge dem tid att organisera sig och att trötta ut de fientliga armåerna, om dessa än komme att segra, genom att decimera dem. Bourbakis marsch mot öster har isynnerhet väckt sensation i Paris. Till detta ögonblick äro bombardementets verkningar icke outhärdeliga. Här har visserligen varit några eldsvådor, men de kunna icke gerna gripa omkring sig i en stad af sten och jern, hvarest ett par millioner menniskor städse äro beredda att släcka dem. Det är föröfrigt omöjligt att tänka sig alla de hjelpkällor Paris innesluter inom sig. Alla borgare ha ställt sina etablissementer till regeringens förfogande. Bs stora maskinverkstäder tillverka icke längre lokomotiv och ångpannor, utan leverera 12,000 f8. krut om dagen och 80,000 6e. mjöl. Hos Cail C:o males 1,000,000 H. om dagen och hos oss är det ris som passerar under våra improviserade qvarnar. Hos 8. fabriceras bomber af gjutjern, hvaraf vi ega mycket i Paris, innan vi komma så långt, att vi dertill måste tillgripa jernstaketen kring offentliga minnesmärken, trädgårdar, byggnader 0. s. v. Bristen på bränsle har varit mycket kännbar — det gällde att lindra befolkningens lidanden under 12 gr. köld. Till den million famnar ved, som den vackra vegetationen kring Paris ger oss, ha vi äfven behof af kol och för att spara på kolen, har man redan brännt asfalt i qvarnarne, risqvarnarne och checoladfabrikerna 0. s. v. Parisertrottoirerna, hvilka tillsammans ha en längd af 1000 kilometer, lemna oss asfalt till bränsle under minst ett års tid. Hrad lifsmedel angår kan jag gifva palitliga underrättelser. Tro intet hvad ni laser derom; blott ta här i staden ha verkligen reda derpå. Det bröd, som nu bakas här och i hvilket man ganska klokt blandar korn, råg och ris, utan att på minsta sätt skada helsan, skall räcka till Mars månad. Köttet, inberäknadt hästkött, skall räcka ännu längre. Vin behöfs icke utdelas rationsvis. Man kan dessutom icke göra sig ett begrepp om våra industriidkares uppfinningsförmåga. Vi ata sålunda ganska godt smör, tillverkadt af pomada, och af soten i skorstenarne, hvaraf finnes ett ofantligt förråd, frambringas ett i äffligt fett, som i intet hänseende röjer sitt ursprung. Hundkött smakar lika så godt som rådjursragu; af råttor tillagar man ypperlig lärkstek och af ben, hvilka kemiskt preparerats, erhålles en god köttsoppa. Det fattas oss således ingenting, varen vid godt mod och — skicka oss nyheter utisrån; sådana sakna vi mest, Bref från DBordeauz. (Efter belgiska tidningar). D. 13 Jan.