Göteborgsposten – 21 januari 1871, sida 2

oOrdensutnämningar. Generaldirektör I Berlin har blifvit utnämnd till kommendör och svensk-norske generalkonsuln i Rio Janeiro, Akerblom, till riddare af norska S:t Olafsorden. Riksdagsmannaval. Till riksdagsman för Allbo härad af Kronobergs län etter aflidne A. Medin bar nämndemannen C. Magni i Hunna af Skatelöfs s:n med stor majoritet blifvit vald. Ultuna landtbruksinstitut. K. m:t bar förordnat löjtnanten C. E. Casparsson att fortfarande vara ledamot i styrelsen öfver Ultuna landtbruksinstitut. Chefen för civil-departementet har uppdragit åt kyrkoherden i Tierp H. G. Lindgren, ordföranden i Stockholms läns hushåällningssällskap A. Odelberg samt godsegaren C. A. V. Kallstenius att under åren 1871 och 1872 i egenskap af revisorer granska samma instituts räkenskaper och förvaltning. Folkhögskolan i Ramlösa har nu 50 elever, eller så många som för närvarande kunna mottagas der. Den sist inskrifne är en v. korporal vid Luggude kompani, hvilken fått plats som frielev. Telegrafverket. Telegrafstyrelsen har från Jönköping transporterat kommissarien O. F. Kupylenstjerna att vara föreståndare vid Wisby telegrafstation och att börja tjenstgöringen från och med den 1 inst. Februari. Under det t. f. föreståndaren för Orebro station A. Gumelius vistas vid riksdagen, förestås nämnde station af assistenten A. Almqvist. Vintern i Skåne. Ett så utmärkt slädföre, som innev. vinter förefinnes i mellersta Skåne, påminner man sig ej hafva varit vittne till på många år. Också begagnas föret särdeles lifligt isynnerhet af dem som ha att göra långa ekogskörslor o. s. v. hvilka färder nu falla sig särdeles lätta, och beqväma. Snön har öfverallt till några så tums tjocklek fallit så jemn, att den knappt någonstädes behöft skottas en enda gång. Postverket. Generalpoststyrelsen har till postexpeditör i Karlskoga förordnat e. o. kontorsskrifvaren J. M. Iolmdahl. En sallen storhet. Våra läsare torde erinra sig att vi någon gång i fjol omtalade en ung man, den der sig Dickson kalla lät. och hvilken under sensommaren och hösten ströfvade omkring i Lappmarkens bygder och tjäll, lyckliggörande befolkningen med sitt nedlåtande väsen och sin frikostighet, hvilken dock endast var en snara för godtrogenheten, i det den föregifne millionärsonen visste att på ett rundligt sätt skaffa sig ersättning för sin gifmildhet. Allmogen, bländad af den glans bedragaren förstod sprida omkring sig, lät neml. lura sig att åt honom anförtro sina besparingar och han kom sålunda i besittning af rätt artiga penningebelopp, då en insatte 400 rdr, en annan 200 o. s. v. I ett af Luleåtidningen Norrbottens-kurirens senaste nummer finna vi en redogörelse för ifrågavarande industririddares senare öden och meddela rörande desamma följande: Länge hade vår hjelte irrat omkring både på denna och hinsidan fjellen, öfver allt lemnande outplånliga spår efter sina besök, då han slutligen anlände till Gellivare, der han fann för godt att visa sig i all sin glans och bortkasta den sista slöja, som dolde hans herrlighet. Det var icke längre den stormrike bankiren, nej det var sjelfve — ryske storfursten, lyckliga Gellivare, som gästade dina malmberg! Hade den unge Dickson varit föremål för allmän hyllning, med hvilka stora ögon skulle då ej hans kejserliga höghet betraktas! Han behöfde blott befalla, och man öppnade sina håfvor för honom. Intet var skrinlagdt för sjelfherrskarens son. Många sägner, ännu blott dunkla hörsagor, äro i omlopp om hans märkliga irrfärder i denna del af Lappmarken, och det skall blifva oss ett särskilt nöje att samla, reda och offentliggöra dem. Tills vidare få vi åtnöja oss med att i största korthet omtala, det den höge resande i dessa dagar inträffade i Lule stad, der han tog in å härvarande slott, eller rättare — länshäkte. Det var endast med största svårighet han kunde förmås att begagna sig af denna gästfrihet, och de hederliga fjerdingsmän, som utgjorde hans följe, hade all möda i verlden att ledsaga honom dit. Det svenska bränvinet behagade honom emellertid till den grad, att han slutligen blef rätt medgörlig. Väl ankommen till bestämmelseorten, klappade han kommendanten, d. ä. sangelseföreståndaren, på axeln och talade till honom i de mest nådiga ordalag, såsom Min gode man! o. 8. v., hvarpå han med en majestätisk åtbörd gaf sin stab befallning att bära in hans saker. Mannen lärer annars heta Ceder och påstår sig nu hafva i 6 år varit anställd vid Göta artilleri. Så bleknar all verldens glans! — Rättelse. I gårdagsnumret 2 sid. 5 spalt. 72 raden uppifrån står: teologiska; läs: teleologiska.