Göteborgsposten – 19 januari 1871, sida 2

——7 ä— — —— någon Söndag. Han vandrade af med en liten rensel öfver skuldran, frisk till själ och kropp. Denna samma morgon skulle Jael Dence begifva sig till sitt hem i Cairnhope. Hon packade sin nattsäck, band ihop den och bar ner den i förstugan der hon lade den, medan hon gick upp att taga afsked. Hon kom in i salongen med sin schal och hatt på samt tårar i sina ögon. Två manliga vänner skulle ha skilts åt inom fem minuter; men dessa båda flickor hade så mycket att säga hvarandra i skiljsmessans stund, hvarpå de förut aldrig kommit att tänka. Jael Dence hade sjelf begärt att få begifva sig hem, och det var först sedan hon flera gånger ifrigt upprepat sin begäran som miss Carden hade samtyckt att skilja sig ifrån henne, Nu ångrade Jael nästan att hon någonsin framställt denna önskan. Men nu var det för sent. Skiljas skulle de, ehuru hvarje gång Jael var i begrepp att gå hade miss Carden någon ny föreränning för att hålla henne avar ännu en stund. Plötsligt utbrast Jael i det hon rodnade öfver hela ansigtet: — Ah! der är han! — Hvem? frågade Grace ifrigt. — Den mörke unge mannen. Han är vid dörren nu, miss. Och jag som skall begifva mig härifrån ! — Du kan vänta, tilldess han har gått. Sitt ned! Du behöfver icke taga af dig hatten. Derpå tog miss Carden fram sitt arbete och beredde sig att mottaga sin lärare såsom han förtjenade. Denna