Göteborgsposten – 16 januari 1871, sida 2

han egnade henne härunder ömma omsorger; men slutligen upphörde hennes konvulsioner, och hennes hufvud hvilade stilla mot sonens skuldra. IIenry var alltid en god son; men aldrig kände han en innerligare kärlek till sin mor än denna natt. IIon var den som högst och mest oegennyttigt älskade honom här på jorden, och hon var för hans hjerta lika dyrbar genom sitt lif af kärleksfull uppoffring som hon var helig för honom genom den stora olycka som drabbat dem och som för henne varit mycnet tyngre att bära än för honom. IIan föll på knä vid hennes fötter och lofvade henne att hon aldrig skulle få se honom hemburen stympad eller blödande. Nej, om för ningarne afslogo hans anbud, skulle han oförtöfvadt med henne begifva sig tillbaka till London. Han skref ett par rader till mr Jobson och sade, att han ansåg det vara tid för ett tydligt svars afgifvande på hans förslag. Men som han hade föga hopp om att svaret skulle bli gynnsamt, afvaktade han detsamma i ett tillstånd af slö likgiltighet. Så förflöt en vecka. Under hela denna tid var hon, för hvars skull han förnekade sig nöjet och vederqvickelsen af hennes sällskap, böjd att tänka ganska illa om honom och meddelade Jael Dence allt hvad hon tänkte. De unga äro så hastiga att säga sina slutsatser. Under det sakerna stodo så, fann Henry en morgon två glasrutor krossade i sitt fönster.