Göteborgsposten – 16 januari 1871, sida 2

som nödgas vara bunden vid ett ånghjul i en qvalmig stad i stället för att få vura här ute, der foglarne qvittra och hela naturen är inbjudande. Men han var ej i en sådan sinnesstämning, att han kunde njuta af naturens skönhet, hen afuudades dem som kunde göra det och slutligen måste han utan att ha hemtat någon tröst återvända hem. Han satte sig ner på en pall hos sin mor och stödde sina brännande tinningar mot hennes kvån. — Hur är det, mio älskling? sade hon mildt. — Min goda mor, arbetsföreningarne äro emot mig, och det blir nödvändigt för mig att förr eller senare lemna Hillsborough. — Bekymra dig ej deröfver, min käre son; lyckan beror ej af stället der man bor, och hvad du gör, Henry, grä a aldrig med dessa förskräckliga menniskor. Verlden är stor. lätom oss resa tillbaka till London ju förr desto heldre. Jag har länge sett, att det var någonting som ryngde på ditt sinne. Men Lördagar och Måndagar bruka vara dina glada dagur. — Det kommer att gå derhän, sade Henry i det han undvek att besvara hennes sista snmärkning. Ja, upprebade hav, det kommer att gå derhän. Han suckade härvid så djupt, att hon ej vidare hade hjerta att ansätta honom med frågor i detta ämne. Denna atton suto moder och son tysta vid kaminen. Henry öfverlemnade sig åt sina egna dystra tankar, och mrs Little kunde ej vända sina tankar från de ord IIenry på eftermidaagen uttalat. Hennes moderliga oro hade genast blif