Göteborgsposten – 16 januari 1871, sida 1

Nodvändigheten af en enig anslutning till krigsministerns förslag framhölls af hrr Södermark, Torpadie, Ahlin, Wulff och Anders Petter Danielsson, hvilken sistnämnde på ett varmt och vältaligt sätt lade riksdagsmännen på bjertat det tunga ansvar, som skulle komma att drabba dem, i den h ndelse de genom split och oenighet förspilde tillfället till frågans lösning. Som sakerna nu stå, tillade talaren, elesver det svenska folket på nåder. Hr Livijn framhöll nödvändigheten for en stat med Sveriges läge att ej för arm6-frägan glömma bort frågan om sjöförsvaret. Hr Sundberg önskade indelningsverkets bibehållande för att dymedelst kunna anskaffa befäl i tillräcklig mängd för solkarmen. Å andra sidan förfäktade den tredje af mötesinbjudarne, f. d. riksdagsmannen Nils Petersson med kraft och ihärdighet de nu för tiden redan något föråldrade satserna, att indelningsverket grundar sig på en orättvisa, antingen man betraktar det med afseende på dess grundsats eller dess historiska uppkomst; att indelningsverket derför bör aflystas utan ersättniog; att då slutligen kuektekontrakien tilllorsakra roihällaren fribet trån all vidare utskrifning för honom, hans söner och tjenstefolk, så kan jordegaren icke åtaga sig de skyldigheter, som ätfölja solkbevayningen, utan att indelningsverket de-storinnan upphätves. Dessa satser bemöttes först och främst af hr Dahm, som i sin vanliga klara och kärntulla solktalare-stil framhöll det orimliga i påståendet att den, som köpt ett stycke jord, behättad med en viss skatt — ty något annat vore roteringen numera icke — och dertill en skatt, som han narurligtvis inberäknat i köpet, derför skulle vara fritagen från den allmänt medborgerliga pligten att försvara sitt fädernesland. Hr Torpadie belyste frågan ur historisk synpunkt och bevisade att indelningsverket tillkommit på allmogens egen begäran, som mot att åtaga sig roteringsskyldigheten förbehöll sig att blifva fri från den i forna tider godtyckliga och derför så tryckande utskrifningen. Något annat betyder ej det i knektekontrakten intagna vilkoret. Hr Svahn framhöll vidare orimligheten i att förblanda ett realt onus på jorden med en personlig skyldighet, sådan som den allmänna värnepligten, eller tro att någon af dessa till arten olika skyldigheter skulle kunna sättas i stället för eller utbytas mot den andra; hänvisande på huru dessa båda skyldigheter städse gått hand i band med hvarandra, buruledes den allmänna värnepligten städse varit inryckt i våra grundlagar och slutligen sunnit sitt tydligaste uttryck i beväringslagen af 1812, i hvilken rikets ständer — således äfven representanterna för jordegarne — erkände hvarje svensk mans skyldighet att från 20—28 år deltaga i landets försvar. Orimligheten och orättvisan uti anspråket att få indelvingsverket aflost utan ersättning eller att de nuvarande jordegarne skulle erhalla en skänk på öfriga samhällsklassers bekostnad, er med styrka i ett längre föredrag at lektor Ahlin. Under eftermiddagens lopp yttrade sig kapten Mannerskantz, hvars kraftiga och af fosterlandskt glöd genomströmmade ord med spänd uppmärksamhet afhördes. Hr M. uttalade sin glädje ötver den enstämmighet, hvarmed mötet uttalat sig för ett kraftigt nationalförsvar; men lade derjemte de församlade på hjertat, att man icke får stanna vid blotta uttalandet af allmänna tankar, utan att man måste klart göra sig reda för de pligter och ce uppoffringar, som sjeltva saken medtör; varnade för lärtsinnet att tro några dagars öfning vara tillräcklig tör bildandet af en krigsduglig armå, att vilja bortkasta den fasta stamtrupp, man redan eger, för en lös tanke, som fordrar mänga år för att kunna förverkligas. En för lång öfningstid för alla strider mot nationens lynne och den allmänna meningen, och detta kan undvikas om den allmänna folkbeväpningen bar att stöda sig på en mindre, men en längre tid öfvad stamtrupp. Det förnämsta är dock, att hvarje yngling öfvas i vapnens bruk från den tid, han förmår bära ett gevär på axeln. Mötet som ansåg nyttigt att man så mycket som möjligt enade sig om de uttalanden, som på liknande möten förekommit, beslöt att såsom sina upptaga de resolutioner, hvilka biifvit af Eslöfemötet antagna och för hvilka vi, enär de förut varit i denna tidn. återgifna, således icke anse oss behöfva ånyo redogöra. Vid Åsunda i Gefleborgs län bölls d. 7 1:s ett folkmöte, hvartill valkretsens riksdagsman hr Hegermarck utfärdat inbjudning. De uppställda frågorna voro följande: 1. Anses Sveriges nuv. försvar vara för sitt änlamål tillräckligt? Denna fråga besvarades allmänt med nej. 2. Ar allmän värnpligt, utan lega och friköpuing, den hufvudsakliga grund, på hvilken en fullt betryggande organisation af försvarsväsendet måste byggas? Efter en lifligare diskussion besvarades Jenna fråga med öfvervägande ja. 3. Anses de bördor, som blifva en följd af den rörändrade försvarsorganisationen, böra så jemt som möjligt fördelas på alla landets skattdragande invånare? Det svar, som härå afgafs, vari så måtto obestämdt att vederbörande tycktes vara villiga att åtaga sig bördorna i hvarje fall, blott den nya försvarsorganisationen blefve ändamålsenlig. 4. Anses indelta armn böra afskaffas, utan lämplig öfvergångstid, eller först i den mån det på allmän värnepligt grundade försvaret hinner utvecklas till vederbörlig fasthet? För att få denna fråga besvarad, indelade ordföranden densamma i tvenne punkter, nemligen: 1) Anser menigheten den indelta armen böra genast afskafsas? IIarå svarades enhälligt nej. B) Anses den indelta armn böra qvarstå i den mån, annat fullt betryggande försvar för fosterlandet i händelse af inträffande ofred icke kan åstadkommag?