Göteborgsposten – 14 januari 1871, sida 1

Göteborg. D. F. Bonniers I afsätta en del af sin förmögenhet till lindrande af likars nöd. Nen de fordra, och detta med rätta, att hvad som möjligen kan framstå för dem sjellva såsom en inre pligt icke må åläggas dem som en yttre juridisk förbindelse: de fordra att äfven i detta fall deras handling skall få bli en yttring af deras fria vilja. Detta tillåter icke den teoretiska kommunismen. Han anser ett sådant sakernas läge som det ofvannämnda icke vara en följd af naturliga lagar, utan af ett orättvist samhällstillstånd, som kan och bör förändras. Arfsrätten är det ondas ursprung, ty den är de stora, samlade kapitalernas förnämsta källa, och denna rätt måste derför borttagas. Såsom man finner är det således icke mot arbetet, som kommunismens teori vänder sig. Denna lära gör tvärtom anspråk på att vara arbetets beskyddare, att rättvist fördela arbetets resultat, och det är just ur denna synpunkt som hon icke vill medgitva att eganderätten sträcker sig utöfver egarens död: Ingen testamentsrätt derför, ingen lagbestämd artsrätt, utan när egaren afiidit återgår kapitalet, arbetets prodakt, till sambället som nu låter det i jemn fördelning, i form af gåfva eller lån, utströmma öfver statsborgrarne såsom ett hjelpmedel vid deras produktion ochi mån af deras arbete. Huru skall emellertid det nu befintliga kapitalet, det som redan befinner sig hopadt i massor på färre händer, kunna ätkommas? Tvenne utvägar gifvas: antingen att direkt eller indirekt angripa detsamma. För det förstnämnda skyggar man helt naturligt tillbaka, och man valjer då det senare alternativet: beskattningen. I alla tider har det erkänts att för rent allmänna ändamål sambällsmedlemmarne böra skatta efter sin förmögenhet, med större andel i den mån denna förmögenhet är stor, och äfven en progressiv beskattningsskala skulle i vissa sådana fall kunna vara berättigad. Grunder härför kunna anföras, äfven om man vill. ställa sig uteslutande på förmögenhetsrättslig ståndpunkt. Den nytta, man hemtar ur statsanstalterna, är nemligen faktiskt större för den ene än för den andre. Försvarsverket t. ex. har, så att säga, ett större qvantum af skydd att meddela åt den, hvilken har stora egodelar, än åt den som inga sådane besitter. Det är vigtigare för den rike än för den egendomslöse att genom undervisningsanstalter sörjes för utbildandet af kunniga embetsmän, för folkots uppfostran till lydnad mot sed och lag o. s. v. Men man har alltid och allestädes visat sig mån om att vid tillämpningen af dessa beskattningsgrunder väl afskilja det offentliga och det enskilta området trån hvarandra. Gör man icke det, så uppkommer kommunism. 1 den sak, hvarom nu är tal, förhåller det sig så att fastighetsegarne 4, B och C önska få vattenledningen införd i sina boningar, och sråga blir, huruvida D bör deltaga i kostna den för detta ändamål. Ja, svara stadsfullmäktige, han eger lika inkomst med de förutnämnda, och han bör således med lika afgift participera i företaget. Men för Där det tydligtvis alldeles likgiltigt om hrr A, B etc. förskaffa sig sitt behof fyldt på det sätt, att de låta hemta sitt törråd från närmaste vat tenpost, eller om de ega den beqvämligheter att blott genom trycket på en kran i innehafvande boningslägevheter kunna erhålla detsamma. Ej heller förverkligas härigenom något kulturändamål, till hvilket han ur annan aynpurkt än nyttans skulle kunna anse sig förpligtad att bidraga. De förmögenhetsdelar, som genom skatten fråntagas honom, komma således enskilda till goao: häri ligger det kommunistiska grunddraget i beslutet. Det säges vidare, att om icke uttaxeringen ordnats så som nu skett, skulle den nya anstaltens bruk icke blifvit mera allmänt. Må vara! Men vi hafva ofvan sökt ådagalägga att kommunismen i allmänhet, när den fråntager den ene medborgaren för att gifva åt den andre, just åsyftar att sprida en faktor af stor nytta i den menskliga sammanlefnaden, nemligen kapitalet, till alla. Finnes således något kommunistiskt i beslutet, mister det icke denna karakter genom det anförda törbållandet. Emellertid upprepa vi gerna det medgifvande, vi redan förut gjort, att brottet mot principer här i stor mån uppvägts af praktiska fördelar. Volenti non fit injuria, heter det dessutom, och i detta fall hafva de af gjort saken, som sjelfva mest bli lidande på beslutet. Vi ha yttrat efvanstående ord egentligen derför att vi icke velat det en anmärkning, i hvilken äfven vi deltagit, må uppfattas vara af svårare beskaffenhet än den verkligen är. Våderleken. Sedan vinden i går på f. m. öfvergått från N. till SV. samt termometern samtidigt dermed stigit från 12 graders köld till endast omkring en grad under kyspunkten, inträffade i går på e. m. en häfig snöyra. Genom den samtidigt inträffade starka blåsten bildade sig inom kort ganska repektabla snödrifvor på åtskilliga gator och öppna platser till stort hinder för fotgängare, vilka på många ställen hade rätt svårt att irbeta sir igenom de väldiga saömassorna.