Göteborgsposten – 13 januari 1871, sida 2

knifblad och hjertat fullt af bittert hat. Det var en skärslipare med det mest skurkaktiga utseende man kan tänka gig. Han kastade ifrån sig knifbladen på gården och yttrade : — F-n må taga mig om jag någonsin slipar en knif åt honom der! Detta yttrande väckte anklang hos en skaftmakare. — skärsliparen har rätt, sade han. Han har nu fått tillräckligt många varningar, men han bryr sig ej om en enda. — Låtom oss köra bort honom från verkstaden. — Vi skola ge honom en minnesbeta. Med dessa hotande ord närmade sig tre eller fyra karlar, hvilkas ögon lyste af ondska. De respektabla arbetarne stodo orörliga som statyer, visande sig fullkomligt neutrala, och då Henry oroligt såg sig omkring, fann han att Bayne försvunnit. Han sker tänderna och steg tillbaka mot muren för att ha alla sina arbetare framför sig. Han var fast besluten att göra motstånd och förde instinktlikt handen i sin ficka för att känna om han hade sitt vapen. Knifven var der, det dödliga vapen hans fiender sjelfva gifvit honom. I detta ögonblick trädde en storväxt gentleman fram midt i bland dem, liksom en djurtämjare bland en hop tigrar, och frågade: — Hvad står nu på färde, karlar? Det var Cheetham sjelf. Bayne hade vetat att han var på kontoret och i sin förskräckelse sprungit in till honom samt bedt honom hålla fred bland arbetarne.