Göteborgsposten – 13 januari 1871, sida 1

W—— —paf ——————— —— just. du har låtit vilda horder gå fram till plundring, mord och brand; just du bar skuld till bitter klagan vid sallne striusmans öppna graf; just du har pressat täreffoder och jorden fyllt med jemmerrop; ja stor är Åskulden som du samlat uppå din bjessa i ditt lopplMen lyckligtvis är jag så pass klok att ej göra mig löjlig medelst dylikt ordsvammel, som möjligen kan göra furore i — Trosa, dock troligen icke eus der. Det är ju också rent af befängdt, att skjuta skulden för de olyckor som uma under loppet af 365 dagar, på något så oskyldigt som det tidsmätt under hvilket jorden gör sin regelmessiga vandring omkriug solen? Men dessa frasena heroer äro alltid oefterrättliga. Vid årets slut huta de åt edet gamla året:; de kunde ju beständigt förfara på samma sätt med rjorden, som låter så många gräsligheter tima uppå sin yta; med rhalvet, som uppslukar så mänga menniskor; med solen, som forbränner skordarne, 0. 8, v.? Och hvartöre är det som de göra idet gamla året till syndabock och just mot det slunga sina förbannelser? Nyss antydda heroer på frasens vidsträckta fält våga naturligtvis icke angripa Försynen, med hvilken, haru modiga de än synas vara, de dock ej vilja stöta sig; men drifoa at en okuflig åtrå att mot Ånägon utslunga sina sottiser i bunden och obunden stil, utse de till denne någon det gamla året, med hvilket det alls icke är riskabelt att etöta sig, emedan det aldrig kommer åter, öfverlemnande förotrigt åt Försynen att taga åt sig så mycket den vill af halfqväden visa. Hvad man deremot kan och bör om det förflutna året säga, är att under dess lopp ha förlärande händeiser timat, hvilka måste göra o-s mer än tveksamma om egentligen civilisationen — hvarotver vi yrvas — förmår kufva menniskornas rosdjursnatur, och hvIilka, på samma gång de uppvackt vär häpnad och smärta, äro afven tor oss lärorika och varnande. Man kan ock fråga, hvarför hafva dessa strömmar af blod mäst flyta? Hvarför hafva tusentals oskyldiga menniskor dödats, lemlästats och utarmats? Eudast Ian, som styr verldarnes gång etter sin outransakliga vishet, kan, besvara dessa frågor, men icke vi som nu i fåvitsk högfärd skylla på Napoleon, Wilhelm, Bismarck och Moltke. Hvad vi vidare om det förflutna året kunna säga, är, att det i alla afseenden varit, likasom dess närmaste föregångare, hvad gamle kung Gösta kallade ett läke-ärv. Välmågan har återvändt till våra bygder, den har ökats skyndsammare och allwännare än någon för ew par år sedan vågat hoppas. Talet om eden allmänna törlägenheten har också tystnat. Det är tåfavg möda att nu vilja ockra på den svenska fattigdomen?, och det stämplas nu såsom feghet att längre öfverbjuda hvarandra i modloshet. IIvad vi nu, som alltid, bora bedja Försynen om, är en kraftig vilja utan förväfvelse, trimodighet utan öfvermod, och en klok uppsattning af vår ställning. Orverståthållarens officiella nyårsmiddag för Stockholms magistrat, tjenstemän, stadsfullmäktige m. fl. förskaffade varden ett lämpligt tillfälle att i skålen sör Stockholms stad uttala, jag vill ej säga sina innersta tankar, men de som borde komma tili hufvudstadens kunskap. Han uttryckte sin ledsnad ötver sistlidne riksdags beslut att draga norra stambanan ötver Sala, men undvek att yttra om hr öfverståthållaren såsom medlem at riksdagen skulle medverka till detta besluts upprifvande, om ett sådant försök bringas å bane, eller om han ernar respektera det fattade beslutet. Deremot talade frih. Bildt med värma för hufvudstadens utveckling på den fria associationens väg medelst ästadkommande dels af en annan för landet och dess hufvudstad mera gagnande bansträckning och dels af en högskola. De bifallsrop, hvarmed triherrens tal ofla afbröts, tyda derpå att ban lyckats åstadkomma ett ökadt och väl behöfligt intresse sor de begge stora företagen, och om R—