Göteborgsposten – 12 januari 1871, sida 1

— Den mörke unge mannen, naturligtvis, sade Jael djupt rodnande. Grace tvekade i det att nyfikenheten kämpade med grannlagenheten. Men grannlagenheten, understödd af känslan af egen värdighet, segrade. — Nej, Jacl, sade hon. Han är förtjusande när han är här. Men när han är borta, är han ej alltid så höflig som han borde vara. Jag har varit nödsakad att två gånger gå efter honom. Jag skall hvarken gå eller skicka efter honom för tredjo gången. Han bär sig verkligen ej vackert åt. — Kira miss! han mår kanhända ej väl, sade Jael. — Då borde han skrifva och tala om det. Nej, nej, han är rabulist och full af bedrägeri. Hun har gjort det ena ögonbrynet färdigt och skrattande gått sin väg i det han sagt: — Låt oss nu se om de förnäma kunna göra det andra färdigt. Om han ej kommer snart, skall jag minsann sjelf göra det andra ögonbrynet färdigt. — Han kommer kanske aldrig tillbaka! suckade Jael. — Jo men, det gör han nog, svarade Grace med småslug min. Han tycker lika mycket om att komma hit, som vi tycka om att ha honom när, och det förvånar mig ej, ty sanningen att säga är du mycket vacker, ofantligt vacker, afskyvärdt vacker. — Ja, jag kunde gå an i Cairnhope, sade Jael blygsamt, men ej här. Månan lyser ej mycket när solen är uppe. Han kommer icke hit för min skull,