Göteborgsposten – 12 januari 1871, sida 1

Insändy. Näågra ord i en vigtig fraga. Att svenska folket inser vigten af att taga väl vara på sit nationella lit, röjes bl. a. genom den ilver, hvarmed frågan om en ny armsorganisation omsattas. Det gifves likval andra smarre områden, inom hvilka det atvenleues ar vigtigt att vara mån om sin nationalitet, men om man tager dem i betraktande vore man nästan irestad att saga, det bristen på nationol sjeltkansla utgör ett utmärkande drag sor vår tids svenskar. Så snart en af våra landsman betradt t. ex. Köpenhamns gator, rådbråkar han genast danska språket till deras förtvitlan som höra honom, den rotvälska han talar kan ingen forstå, och han vore derlor bäst hulpen med att begagna sitt eget språk. Se deremot danskarne! Då de komma till Sverige och icke kunna vart språk, tala de danska, långsamt medgitves, men sitt eget modersmal. Vart beteende är en yttring af brist på nationalitet, och det upprepas ändock på alla de stallen, der en svensk sätter sin fot. Och vi förneka oss sjelfva, väl att märka, ej såsom somliga individer ar das grosse Vaterland, för att förtjena penningar, tvärtom för att iörstöra dem. Kasta vi vår blick på ett konsertprogram, finna vi bland 10 nummer måhända 2 å 3 svenska kompositioner. Och detta, oaktadt vi ega våra folkvisor, vår Bellman, Geijer, Lindblad, prins Gustat och dessa andre tonsattare, hvilkas arbeten tjusat alla, hvarheist de blitvit hörda. De ende, som representera den svenska sången, äro Qvartettsångarne, och de föra, det är sannt, dess runor med ära. Intet folk utom vårt sätter så ringa värde på sin fordna litteratur. Namner man i till och med ganska bildade kretsar Stjeruhjelm, Dalin, Oxenstjerna eller någon annan från de sista seklen, så äro måhända deras namn bekanta, men detta är då också allt. Deras arbeten äro med högst få undantag okända, oaktadt de innehålla skönheter för alla tider. For afves söker en man, till hvilken vår littera ur står i så stor tacksamhetsskuld, ur P. Ha selli i Upsala, att för esterverluen bevara deras verk; allmänheien låter dem ligga orörda, under det att den franska och tyska dussinlitteraturen försvinner från boklädorna, så snart den visat sig. Och vår Kungl. Tyater? Månne den väl uppfyllt Gustass stora tanke? Något svar benolva vi icke framstalla på denna fråga. Allmänhetens dom är redan salld. Och hvau teatern kan verka i det nationalas tjenst, det iuse alla.