Göteborgsposten – 11 januari 1871, sida 2

Tyskarne, som stå under befäl af prins Friedrich Carl, synas således hafva tagit sitt parti att med koncentrerad kraft rycka fram och kasta sig ötver Chanzy, för att söka slå honom, och derefter vån a sig emot Bourbaki. Det är den strategiskt fördelaktiga ställningen att befinna sig på inre linien, som gör denna plan möjlig. Spelet är djerft, ty lyckas det icke, så äro tyskarne utsatta för ofantliga faror. Från sydöstra krigsskådeplatsen telegraferas den något besynnerliga uppgiften, att tyskarne stormat det straxt söder om Belfort liggande Danjortin, hvarvid de tilllångatagit 700 (ej 7,000, såsom det på grund af otydlighet i telegrammet i går meddelades) osårade fransmän. Fransmännen hade säledes trängt ända hit upp i sitt försök att undsätta Beltort, hvilket synes antyda, att v. Treskov ej kunnat fullfölja de vunna framgångarne i sina smärre rekognosceringssäktningar och tränga längre söderut, utan måst åter draga sig tillbaka till belågringsarmön. Händelsen i Danjortin, ehuru ledsam för de franska vapnen, bevisar således, alt fransmännen här alltjemt fortsatt sitt framryckande och betänkligt hota den tyska belägringsarmöens rygg. Man funderar i det preussiska högqvarteret i Versailles verkligen på att intöra en preussisk centralregering i de occuperade franska landsdelarne. Så skrifver en ofsiciös korresp. Man tänker härvid på en högsta förvaltningsmyndighet, vid hvars sida skola ställas delegerade från generalråden såsom lagstiftande faktor. Man har uppenbarligen för afsigt att med en dylik institution bilda öfvergången till en konstiuerande församling, med hvilken freden skulle kunna afslutas i brist på en lagenlig regering. Provinsernas sjelfständighet och dermed decentralisationen i dess vidsträcktaste grad skulle sålunda befrämjas och vägen banas för en organisation, hvilken skulle samtidigt erbjuda garanti för fredens bibehållande. Man önskar, att generalråden i de besatta provinserna skola inkallas t. o. till Metz, der en provisorisk ståhållare i spetsen för en centralförvaltning skulle ha sitt säte, tills freden afslutats och en fast regeringsmakt insatts i Paris. New-York Herald har haft en specialkorresp. i Berlin, hvilken derifrån refererat ett samtal, som han haft med drottning Augusta af Preussen. Tror E. M:t., hade Korresp. bl. a. frågat, att det är möjligt att erhålla en förändring i de af grefve Bismarck uppställda fredsvilkoren? Drottningen svarade härtill sörsigtgt: Vi måsta icke allenast tänka på det närvarande; vår sramtida säkerbet tvingar oss att upp-tälla vilkor, på hvilka vi annars icke skulle tänka; jag hoppas likväl, att fredsvilkoren skola utfalla så, att de icke efterlemna någon fientlig känsla, eller önskan efter stridens förnyande. Gud må veta, att eröfringslusten icke ledt konungen och hans råd vid deras beslut; de kunna misstaga sig i sitt omdöme om, hvad som bör fordras såsom garanti; men om de misstaga sig, så äro de i alla fall nu öfvertygade om riktigheten af sitt omdöme. Drottningen ordade efter detta fintligt diplomatiska genmäle om de ansträngningar(?), som gjorts för afslutandet af ett vapenstillestånd. Hon uttryckte dervid den önskan, att kriget måtte slutas, utan att det skulle bli nödvändigt att bombardera Paris. Förutom de förskräckliga offer af menniskolit och den förstörelse af egendom, hvartill denna åtgärd måste föranleda, tycktes hon särskilt äfven beklaga det inflytande som en möjlig bombardering af Parig skulle komma att utöfva på de bada staternas tramtida förhållanden. IIon sade sig tro, och detta med rätta, att fransmännen aldrig skulle förlåta tyskarne förstörandet ar de förras ståtliga hufvudstad, och att de först då skulle tro sig hafva erhållit tillräcklig upprättelse, när de en dag kunde vedergälla lika med lika. Österrike och Preussen. Den 14 Dec. afsände Bismarck genom den preussiske gesandten i Wien, Schleinitz, vill Österrikes rikskansler, grefve v. Beust, en 1