Göteborgsposten – 11 januari 1871, sida 2

vi ej störa det goda förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare; vi resonnera med den klagande, saken dör bort. När klagomålet är grundadt, lägga vi det för komitön. Ett hölligt bref afskickas till arbetsgifvaren eller också går en aktad medlem af komiten till honom och öfvertalar honom att aflägsna orsaken till klagomålet, men alltid i vänliga och höfliga ordalag. Arbetsgifvaren går vanligtvis iu härpå; erfarenheten har lärt honom att detta är det klokaste. Men om han vägrar, äro vi skyldiga att inrapportera denna havs vägran till en större komite, då understundom denna komits skrifver till arbetsgifvaren, att han förut kommit till korta genom handlingar af orättvisa och ger honom en vink om att han ännu en gång kan komma att draga det kortaste stråct. Jag gillar ej fullkomligt detta sätt att gå till väga. Men hvad som är säkert är att det ofta har hindrat det onda från att sprida sig. Men antag att han icke låter inverka på sig, hvad blir följden? Vi kunna ej tysta ner en sak som rör skråct. Vi äro skyldiga att anmäla saken vid nästa allmänna möte. Den framkallar anmärkningar, af hvilka några kanhända äro litet mindre välbetänkta; de lägre arbetarne bli uppbragta och skrifva ofta, såsom jag till min ledsnad måste erkänna, ohyfsade bref samt begå emellanåt ohyfsade handlingar, hvilka äro en skam för staden och starkt ogillas af oss, Ser ni, mr Little, det har en gång fallit på min lott att afsända en höflig påminnelse, skrifven af mig på ett språk som ej är så dåligt, då man betänker att jag är en person som handterat belg och hammare i tjugo års tid — härpå svarades endast med tyst förakt, Två må