Göteborgsposten – 11 januari 1871, sida 2

hvars armar nära nog afhöggos. Bofven, som efter hvad det vill synas, förut gjort sig hemmastadd med lokalen, hade på fönsterväggen dit inträngt, men gannolikt icke från början haft annan utsigt än att stjäla, fastän han, ertappad i detta förehafvande, senare angreps af mordlystnad. Han nödgades slutligen, efter någon brottning med den illa tilltygade, men ändock för sitt och de sinas lif kraftigt kampande, husfadern, släppa sitt farliga vapen och aflägsna sig samma väg han inkommit, dervid medtagande åtskilliga till hands liggande lösörepersedlar. Dådet utfördes utan annat Ijus än det svaga månskenet. På någon förföljande vågade de arma misshandlade för tillfället ej tänka. Sonen och hustrun förhindrades derifrån helt och hållet af sina erhållna åkommor och mannen ansåg sig at naturlig farhåga att flere deltagare i brottet funnos dolda i närheten, helst böra förblifva stilla. Förbrytaren har ännu icke blitvit upptäckt, ehuru kraftiga anstalter vidtagits för hans efterspanande. De olyckliga offren för våldet lära efter ändamålsenlig lakarebehandling numera befinna sig utan fara för lifvet. . Vägran att aflägga vitines-ed. Vid Östra häradsrätt i Blekinge handlades nyligen ett mål mot torparesonen Sven Peterson från Allsjömåla, hvilken med en lie så illa misshandlat sin moder, att fara för lifvet varit förhanden. Då tre personer framropades, för att såsom vittnen i målet höras, nekade en af dem, på grund af sin religionsbekännelses (baptismen) uppfattning af bibelordet att efterstafva vittneseden. Sedan rättens ordförande, häradsh Crafoord, och t. f. fångpredikanten förgäfves sökt öfvertyga den olika tänkande om hans missuppfattning af skriften, ur hvilken denne reciterade språk, som enligt hans mening innehöllo förbud att under hvilka omständigheter som helst gå ed, förklarande sig villig att underkasta sig det straff, lagen kunde ådöma honom för hans vägran, fick han slutligen afgifva sin vittnesberättelse, utan att förut ha svurit. —. —